Canberra, Nisse, Freddy och Marlene letar efter Noor i södra Stockholm på 2300-talet. Noor är gravid och söker efter en läkare, men den enda hon känner till utanför Xpan-systemet bor långt bort. Brevbäraren Doris vet åt vilket håll hon har gått och de följer efter. Och efter några timmar får Canberra syn på någon som kan vara Noor.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Stigen gick mellan rader av låga ruiner, det hade gått en väg där. Nu växte det träd ur rostskelett som hade varit lastbilar, rakt igenom husväggar eller upp genom taken. Det var ett gammalt industriområde de hade kommit in i. Freddy hade varit där med Ante, de hade letat i de ihoprasade byggnaderna efter en elgenerator som en Oasengäst hade sagt skulle finnas där. Antagligen hade någon annan hunnit före, men de hade hittat lastpallar och plankor som de hade burit genom skogen. Det var inte långt, men de hade ändå fått slå läger över natten och somnat ifrån lägerelden, som hann börja sprida sig i torkan.
Hon berättade medan de gick, Nisse kanske hade hört det förut, men inte sett det.
– Det fanns inget vatten, det hade inte regnat på hela sommaren. Torrt som … en skog.
Nisse plaskade lite i en pöl med ena foten.
– Som en skog på sommaren, sa Freddy. Kolla, träden är fortfarande alldeles svarta.
Ja, de var svarta, bokstavligen kolsvarta, och blanka av regnet som kom och gick.
– Som om blixten hade slagit ner, sa Nisse. Men det var ingen större brand ändå, här tar ju de svarta träden slut.
De hade haft tur, det började regna sen, sa Freddy.
– Det fräste i marken. Vi trodde hela skogen skulle brinna upp. Om det inte hade börjat regna hade den gjort det. Så mycket för ”klimatbluffen”.
Marlene hade uppmärksamheten någon annanstans. I alla fall såg det ut så.
– Vad ska han göra? sa hon.
– Vem? sa Freddy.
– Sydney eller vad han heter.
– Canberra. Han ska se om det är Noor som går där borta.
– Vad gör vi sen då? Tar vi med henne hem? Ska ni liksom bo hos Noah allihop då? Och leva på honom? För ni har ju inga pengar, bara pinnar och lera.
– Om det inte duger, började Freddy.
Men sen tystnade hon. Canberra kom ifatt figuren med huvan och Canberra hade kommit ifatt figuren där framme. Det verkade som om det var Noor och som om det var ett glatt återseende. Tack, Noor, tänkte Freddy, han behövde att du blev glad, vad som än händer sen. De stod kvar en stund och sen kom de gående tillsammans. Som i en film, tänkte Nisse. Vad det nu skulle vara för film.
– Ni kom tillbaka! sa Noor glatt. Var ni borta länge? Ni är solbrända! Och vad har ni på er egentligen?
– Friluftskläder från 2020-talet, sa Nisse.
– Och vem är det där?
De hittade en byggnad där taket delvis fanns kvar. Det fanns en eldstad också, enkel, som något man bygger upp i mossan när man campar och bara behöver en eld som kvällsritual och att sveda ett par sojakorvar över. Det låg bitar av säckväv utbredda runtom. Någon hade varit där.
– Eldstaden är kall, det är nog övergivet, sa Freddy.
– Om inte, sa Noor. Doris sa att det var några som skulle hitåt. De ska åt samma håll och jag kanske kan följa med.
– Vi kanske kan följa med, sa Canberra.
– Kanske, sa Noor.
Canberra såg bekymrad ut, och medan de plockade fram stormkök och blåbärssoppa tänkte nog de nog allihop på vad hon menade med ”kanske”. Utom Marlene, som pratade på om barndomsminnen av blåbärssoppa i stormkök kalla vinterdagar, med limpsmörgås till.
Nisse hade kunnat tänka sig en limpsmörgås, men de hade inget bröd med sig. Lite ont om vatten också, blåbärssoppan var tjock och överdrivet söt. Om de skulle stanna en längre tid och vänta på någon fick de ställa ut kåsor och kastruller och samla upp regnvatten, tänkte han.
Regnet blev tyngre, det hade gått från dis till tunga droppar på en timme eller mindre. Det fanns också ett annat ljud som var regelbundet och kom närmare och närmare. Det var steg. Det var nån som pratade också, en upprörd röst och en lugnande. Han satte ner kåsan och tittade ut. Där stod tre människor med nån sorts redskap i händerna. Hackor.
– Hej på er, ni. Jo, vi håller på och bygger väg här. Det är en bra lägerplats, den här. Om ni är så hyggliga och makar på er, och så vill vi gärna ha våra sittunderlag, sa en av dem.
De fick sina säckvävsbitar och Freddy flyttade undan stormköket från vägbyggarnas eldstad. Det var två män i fyrtioårsåldern och den ena mannens dotter som kunde vara åtta eller så. Hon satte sig på huk och lekte med stenarna på marken och ville inte komma in och äta.
– Hon är inte van vid folk, sa hennes pappa.
Han kallade henne Anneli och talade med henne som om hon var yngre än hon var. Ät inte sten, sa han. Okej, hon var nog yngre än hon var, tänkte Nisse.
De lagade välling i en gryta. Anneli fick äta ute eftersom hon vägrade gå in. Och Freddy frågade vad det var för väg de byggde.
– Vet ni inte det? Vi har hållit på i fyra år snart. Vi bygger väg från västra kusten till östra kusten, sa Annelis pappa.
Han hade en röd näsa som liknade en näbb och röda öron som stod rätt ut under den stickade mössan.
– Åt vem? undrade Nisse.
– Åt oss själva och er och alla andra som lever utanför. Vi kan ju inte bara sitta och gömma oss under varsin sten i skogen, va. Låt Xpan fara ut i rymden om de så gärna vill, så ska vi nog klara oss, vi som är kvar. Om vi bara kan samarbeta, sa Annelis pappa.
