Det låter torrt, akademiskt. Men vad betyder egentligen ”bristande likvärdighet”? Detta ljumma begrepp som sammanfattar varje forskningsrapport om den svenska skolan?

Det betyder att barn som mest behöver tid med sina lärare får minst. På skolor där många behöver extra hjälp är det sällsynt med speciallärare. Där föräldrarna inte har kontakter eller språk att säga ifrån, får barnen inte ens det lagen kräver. Där nattarbete eller vana gör lässtunderna på kvällen ovanliga, finns heller inget skolbibliotek.

En del kanske tänker att det inte handlar om dem, bara om förorter eller landsbygd där de inte bor, om andra som gjort fel val eller haft otur i livets lotteri.

Men skolsystem hänger ihop. Någras fall är allas problem.

Sverige har de senaste åren fått förbättrade kunskapsresultat. Lärare, elever, föräldrar har slitit. Skolan har så att säga lyft sig själv i håret. Men längre än så här kommer man inte på egen hand. Systemet måste bli starkare. Inget land har haft växande klyftor i skolsystemet och samtidigt kunnat hålla i förbättrade skolresultat på totalen.

Ropet ”bristande likvärdighet” är som ett brandlarm. Röken är upptäckten att några faller, när forskarna varnar betyder det: Nu faller vi snart alla.

Vi har fyra mekanismer i systemet som aktivt drar isär skolsystemet:

• Ett skolval som är riggat för dem som bor på fin adress eller kan välja skola tidigt.

• Ett kommunaliserat ansvar för skolans ekonomi, så att fattiga kommuner har mindre pengar till skolan och staten inte kan fördela resurser efter behov.

• Ett system med elevpeng som gör att skolor som behöver investera istället får börja varje läsår med att spara. Även kommuner som är stora nog att vikta socioekonomiskt har svårt att kompensera för det.

• Vinstdrivande friskolor som kan etablera sig med segregation som affärsidé, genom att locka till sig studiestarka elever och undvika ansvaret för andra.

Prio ett förra mandatperioden var mer pengar till skolan. Anställ, utbilda, ge barnen tid. Det kunde till viss del, kortsiktigt, minska konsekvenserna av problem 2 och 3 ovan. Nu görs istället stora nedskärningar, vilket ökar problemen.

Men ett lagförslag är äntligen färdigt som kan komma åt problem 1 och 3. Regeringen, Vänsterpartiet och Liberalerna har ställt sig positiva. I fyran rör debatten på sig och jag tror att vi snart får se ett borgerligt parti ge upp försvaret för vinstdrivna friskolor.

Återstår tvåan, konsekvenserna av Göran Perssons kommunalisering. I januariavtalet utlovas ett beslutsunderlag om ett förstatligande av skolan. Jag såg fram emot den utredningen.

Men tji fick jag. Och alla som bryr sig på riktigt.

Utredningsdirektiven har två stora problem. Dels ska inga skarpa lagförslag läggas (vad är det för beslutsunderlag?), dels stadgar direktiven att förslaget om en statlig finansiering av skolan inte ska kosta mer än skolan gör idag.

Men problemet är ju att skolan har för lite pengar! Skolkommissionen visade tydligt att resurser spelar roll och att Sverige lägger mindre pengar på skolan än de flesta OECD-länder.

Med Skolkommissionen i ryggen påbörjades arbetet för att få Sverige upp i nivå med OECD-snittet i resurser till undervisning och elevhälsa. Men målet för Sverige måste väl var högre än att vara genomsnittlig? Vi ska prioritera skolan mer än så. Och arbetet med stärkta resurser var inte färdigt när de kommunala nedskärningarna började. Nu kommer effekterna av pandemin, och då är den här utredningen förhindrad att lägga förslag som ger skolan vad den behöver!

Ekvationen går bara ihop om lika många kommuner strukturellt överfinansierat sin skola, som underfinansierat den. Ingen som har inblick i svensk skola kan inbilla sig att det är så.

Utredningen som skulle kunna ta sig an ett av de svåra problemen i svensk skola, och flytta fram positionerna i en fråga som varit begravd i skyttegravar i trettio år, riskerar istället dra frågan i långbänk.

Gör om, gör rätt, januaripartierna!