Tulsa är staden för massakern på svarta som aldrig blev riktigt uppmärksammad i USA. En lynchning av minst 300 medborgare under ett dygn 1921, en händelse som tystades ned av rädsla, skuld och rashat.
Måndagen och tisdagen markerar hundraårsdagen av det som egentligen inte är ett minne, för händelsen i Oklahoma har först på senare år blivit en symbol för rasistiskt våld, urskillningslöst, i USA. Berättelserna har sipprat fram, försiktigt, och först när många av dem som var med inte längre lever.
Området Greenwood i Tulsa kallades ”Black Wall Street”, många hade flyttat dit på grund av tillgångar, välstånd och en ekonomi som börjat blomstra.
Mobb vid domstol
Det började med att en svart man, Dick Rowland, anklagades för att ha ofredat en vit kvinna. En mobb samlades utanför domstolsbyggnaden där han hölls, en mobb som växte, senare uppeldad av skriverier i den lokala tidningen Tulsa Tribune.
En grupp svarta, flera av dem krigsveteraner, mötte upp vid arresten för att försvara den gripne, som snart skulle släppas. Tumult bröt ut, skott avlossades.
Nästa dag, i gryningen, samlades vita män i allt större, allt vildare grupper för att plundra och bränna byggnader. Polismän sällade sig till dem.
När dagen var slut hade minst 300 personer dödats, över 10 000 var hemlösa, 1 000 byggnader förstörda, en hel stadsdel raserad.
Men det är kanske först hundra år senare som massakern får den uppmärksamhet som historiens brott förtjänar.
”Biden-Harris-regeringen har förpliktat sig att erkänna det federala ansvaret i Greenwood och andra svarta samhällen, och att ta itu med långvariga rasojämlikheter . . .” säger president Joe Biden i ett uttalande inför sitt besök i Tulsa på tisdagen.
”Den federala regeringen måste erkänna vilken roll den spelade när välstånd och möjligheter rycktes bort från svarta samhällen”, fortsätter Biden.
Under hans besök ska också ett forum som är under uppbyggnad, kallad Greenwood rising museum, visas. Där har man försökt att finna och bevara vittnesbörder från händelsen. Men mycket har dolts, och doldes redan efter lynchningen.
Få fick ersättning
Få svarta fick ersättning för skador. Lokala politiker tog inte emot hjälp som erbjöds till dem som hade drabbats och många påstod att det var de svarta som egentligen bar skulden.
”Tulsa har visat att brottskarnevalen slutar här, och att den begravs med askan från ’niggertown’ som nu är borta”, skrev Tulsa Tribune på ledarplats enligt The New York Times.
– Jag var ganska liten, men jag kommer ihåg hur jag sprang och soldaterna kom, berättar Lessie Benningfield Randle, 106 år, i en intervju med nyhetsbyrån Reuters. Hon är en av de få som fortfarande kan berätta, och hon kallas allmänt Mother Randle.
Händelsen togs knappt upp i historieböcker och skolundervisning, enligt en rapport från 2001 på uppdrag av delstaten Oklahoma.
Michelle Place, som leder Tulsas historiska museum, konstaterar att många svarta var traumatiserade och inte ville tala om vad som hade hänt, medan många vita inte ville erkänna att anhöriga, vänner och grannar kunde ha deltagit, skriver Reuters.
Men processen är långt ifrån över:
– Jag är glad att se att människor kommer hit för att lära sig att förstå vår historia. Men låt mig klargöra att vårt budskap är att vi måste fortsätta arbeta tills dess att rättvisa är skipad, säger Greg Robinson, boende i Tulsa.
