Jag möter Alexander Berkman i den anarkistiska himlen och börjar med en fråga jag har funderat över: är det inte lite lustigt att du blev anarkist i USA av alla ställen?

– Egentligen var jag redan anarkist. Jag visste redan vad jag tyckte. Men jag kom i kontakt med en del grupper med liknande åsikter där. Du ska komma ihåg att det ideologiska fältet var väldigt öppet i slutet av artonhundratalet. Det skulle dröja ytterligare 10 år innan Rysslands socialdemokratiska arbetareparti skulle bildas och bolsjevismen uppstod först efter sekelskiftet.

Din bok What is Communist Anarchism? har ju inte så mycket med leninism – det vi i dag förknippar med ordet kommunism – att göra. Du är väldigt kritisk till socialismen också.

– Jag är inte kritisk till socialismens grundtankar, men de flesta som kallar sig socialister är bara ute efter att förbättra kapitalismen. Det de talar om är inte socialism, det är reformer. Andra, i synnerhet de leninistiska kommunisterna, vill bara skapa nya maktstrukturer. Ändå, tanken att produktionsmedlen måste överföras från privat ägande till folket har socialismen gemensamt med de flesta anarkister.

Alexander Berkman tog sitt liv 1936, och det var inte första gången han var inne på självmord. Jag känner att det är en plågad människa som sitter framför mig. Han plockar med sin skrynkliga slips. Jag får en känsla av att det inte finns några kläder som skulle sitta bra på honom, men det säger jag inte. Istället invänder jag att det ju finns ett spår inom anarkismen som är hyperindividualistiskt, som ser varje människa som helt oberoende av andra.

– Ska jag vara ärlig tycker jag att det där bara är borgerligt trams. Orealistiskt. Det är lätt för en människa som har en massa pengar att fjanta omkring i skogen och spela flöjt. Vi blir människor genom andra människor. Människan är ett socialt djur. Men poängen med anarkismen är att vi varken behöver stat eller kapitalism, de är bara hinder, svarar han.

Det låter som en motsägelse?

– Anarkism är idén om att det är möjligt med ett samhälle där det inte finns någon form av tvång. Det betyder inte att människor inte ska samarbeta. Tvärtom. Samarbete är inte tvång, utan förutsättningen för befrielse. Tänk själv. Om vi inte ska ha någon stat och ingen kapitalism måste vi hitta metoder för att arbeta tillsammans.

Många ser anarkismen som en våldsideologi och du har ju åtminstone försökt att ta kål på folk även om det inte har gått så bra. Du satt 14 år i fängelse för ett mordförsök, påpekar jag.

Alexander Berkman rycker till. Först tror jag att han ska bli arg, men han skrattar bara högt.

– Nej, jag har definitivt inte varit någon bra bombkastare. Tur är väl det. Jag står för mina handlingar, men med tiden har jag insett att i synnerhet Homestead-attentatet var en rätt känslostyrd och symbolisk handling. Ingenting skulle egentligen ha ändrats om Frick hade dött.

Men du är ju ingen pacifist, du ser våld som …
– … en nödvändighet ibland. Ja. I grunden är det ju så att det kapitalistiska samhället hela tiden utsätter oss för våld.Den tar sig rätten att sätta oss i fängelse, tvångsomhändertas och i förlängningen ta våra liv, via dödsstraff eller dödligt våld från polis och militär. Men med åren har jag insett att vi inte bara kan ta till våld hur som helst.

Och om man betänker hur många ideologiskt och religiöst betingade våldsdåd som har begåtts av människor med andra övertygelser så är anarkister rena korgossarna, fyller jag i.

Berkman skiner upp. Tyngden över hans axlar försvinner.

– Exakt. Du har ju fattat! Men mina idéer är ofta paradoxala. Mina handlingar också. Jag vet det, men du ska komma ihåg att grunden för mitt tänkande är att jag å ena sidan inte vill bestämma över någon annan, samtidigt som jag har väldigt tydliga åsikter om hur samhället borde fungera. Den paradoxen går aldrig att utplåna och den ska heller aldrig utplånas.