Onsdagen som skakade om svensk politik. Och inte på det bra sättet.

Det var dagen då Centern valde bort den budget de själva påverkat och Sverigedemokraterna korkade upp. Just innan SD skulle inleda landslagar på temat återvandring – politik för att bli kvitt svenskar de inte tycker om – så gav Centern dem deras största seger dittills.

Miljöpartiet kallade till pressträff och Märta Stenevi sammanfattade väl det hela rätt bra: ”Vi har många uppgifter i svensk politik, men att administrera Jimmie Åkessons beslut är inte en av dem.”

När MP drog slutsatsen av budgetvoteringen och började packa lådorna från Rosenbad vände irritationen över röran från Centern mot MP. Är man hackkyckling så är man.

Men vem var det egentligen som bytt fot?

2014 var jag med när MP och S för första gången bildade regering ihop. Det parlamentariska läget var rörigt då också, Alliansen var sammansvetsad och SD lydde order från Blekinge: ”Give ’em hell”. Budgeten föll.

Då stod vi snart, Stefan Löfven och jag, i Rosenbads presscenter och aviserade extraval. Planerna kunde ställas in först när det fanns en gemensam idé med allianspartierna om hur en regering skulle få igenom sin budget och till våren fick vi äntligen lägga fram vår ekonomiska politik.

Efter valet 2018 var det dags igen, budgeten föll när SD röstade på den moderata reservationen. Jämställdhetsmyndigheten skulle läggas ner, miljöpolitiken slaktas och byggandet av hyresrätter avbrytas. Det var det som ledde fram till en uppgörelse med C och L. MP och, framförallt S, var beredda till stora politiska eftergifter för att få igenom en budget. En regering utan ekonomisk politik är liksom ingen regering.

I somras, efter att det samarbetet fallit genom Vänsterpartiets och Liberalernas agerande, stod det klart att samma sak kunde hända nu i december igen. Och Stefan Löfven återinträdde med ett tydligt hot: faller hans budget så avgår han.

Den budgetreservation som Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna tillsammans lade fram och som Centerpartiet lät gå igenom innebär stora förändringar. Miljöpolitiken slaktas, regeringen styr inte längre skattepolitiken, viktiga myndigheter läggs ner och 23 000 billiga hyresrätter kommer inte byggas.

Men nu säger Socialdemokraterna att det är justeringar ”på marginalen”. Visst kan man räkna på hur många miljarder av den totala statsbudgeten som beslutet berör. Men det är dumheter. En budgetförhandling börjar inte med att man kastar upp alla utgifter och inkomster, varenda skatt och transferering, varje myndighet och bidrag till kommunsektorn, i luften och hittar på nya summor. Det mesta ligger fast. Men en del ändras, och det pekar ut riktningen för vart landet ska. Med onsdagens beslut byter landet kurs i miljöpolitiken, skattepolitiken och bostadspolitiken. När vårens budget ska klubbas kan högergänget ta ännu några steg.

En regering som inte styr den ekonomiska politiken får administrera andras linje.

Är det då bättre att S gör det själva, utan MP? Nej. Borde S också avgå? Nej, inte på en gång. Det rimliga vore att dra samma slutsats som 2014, 2018 och i somras. Det hade ansträngt S relation till Centern förstås. Men hade S krävt att hela regeringsunderlaget ska förhandla en ändringsbudget så hade det stängt smitvägen C nu försöker ta, där de släppt fram en statsminister som inte samarbetar med SD men samtidigt röstat så SD får diktera den ekonomiska politiken.