DEBATT Biträdande rikspolischefen Mats Löfving har gått ut med ett uttalande om att det finns drygt 40 klaner i Sverige som livnär sig på illegal verksamhet. De nästlar sig också in i det politiska livet för att styra kommuner och Sverige. Löfvings uttalande har väckt en nygammal debatt om klanpolitik.
Aftonbladets Oisin Cantwell har radat upp ett antal viktiga frågor i en kolumn och fastslår att vi har rätt att veta om klaner har lyckats med någonting så oerhört som att infiltrera den politiska styrningen av Sverige. Flera politiska partier har därtill kallat polisledningen och inrikesminister Mikael Damberg (S) till riksdagens justitieutskott med anledning av de kriminella klanernas aktivitet i Sverige.
Debatten om klanpolitik är inte ny och den stigmatiserar invandrargrupper i Sverige. I valet 2018 lyckades en svart beslöjad kvinna vid namn Leila Ali Elmi kryssa sig förbi 20 personer och säkra en plats i riksdagen. Alltsedan dess har begreppet klanpolitik börjat få mer utrymme i debatten.
Leila Ali Elmi (MP) har på ett obegripligt sätt blivit granskad och kritiserad av både medier och politiker, ledarskribenter och opinionsbildare. Är så kallad klanpolitik eller klanrelationer ett nytt fenomen inom de svenska politiska partierna? Definitivt inte! I boken Den politiska adeln kartlägger författaren Anders Isaksson hur ledande positioner i partier innehas och tillsätts utifrån släktrelationer istället för meriter. Det finns hundratals exempel på ”klanrelationer” i riksdagspartier men även i näringslivet och fackföreningar.
På Cantwells fråga kan vi ge följande svar: Polisen har rätt. Det har aldrig varit en hemlighet att klaner infiltrerat politiken och därmed regeringen. Det har förekommit sedan flera decennier tillbaka. Klaner har skaffat sig höga positioner och samlat på sig förmögenheter i flera generationer. De går bland annat under namnen Bodström, Damberg, Sahlin och Dahl inom Socialdemokraterna. Johansson, Källström och Ek inom Centerpartiet. Bildt, Hammarskjöld och Sonesson inom Moderaterna. Sällan har någon av dessa klaner uppmärksammats eller kritiserats för sitt monopol inom politiken. Inte ens Sonesson-klanen som styr nästan hela den skånska grenen av Moderaterna har utsatts för liknande kritik.
Klanpolitiken har alltid haft stort inflytande i svensk politik. Inte bara kommuner utan även regeringar och därmed staten har styrts av dessa. Men klanerna har aldrig haft namn som Hussein, Hassan eller Ali. Att klanpolitik får större uppmärksamhet när människor med icke-svenska namn vill engagera sig politiskt är inget annat än främlingsfientlighet. Menar vice rikspolischef Mats Löfving att det är kriminellt att engagera sig politiskt? Löfving borde vara glad över dessa gruppers politiska engagemang med tanke på det minimala politiska engagemanget i förorterna. Alternativt borde han lägga fram underlaget som visar på att kriminella klaner nästlat sig in i politiken och utgör ett hot mot rikets säkerhet.
