Vi lär oss samma läxa om och om igen: i samhällen som präglas av ojämlikhet där orättvisorna redan slår olika beroende på ras leder katastrofer knappast till att vi alla går samman som en enda varm och mysig människofamilj. I stället förstärks de redan befintliga skiljelinjerna, så att de människor som redan innan katastrofen hade det svårast drabbas ännu värre under och efter den. Vi vet en hel del om hur det ser ut vid stormar som Katrina, Sandy, Harvey och Irma.

Vad gäller bränder vet vi mindre. Men det håller på att förändras. När nu Kalifornien kämpar mot en skogsbrandssäsong som aldrig tycks ta slut vet vi till exempel att delstaten har blivit extremt beroende av fängelseinterners arbete: de får en hårresande låg timpenning på en dollar för extremt farliga arbetsuppgifter i kampen mot lågorna. Vi vet att hundratals sydafrikanska arbetare kontrakterades för att bekämpa Fort McMurray-branden i Alberta 2016, bara för att samfällt sluta jobba efter att ha upptäckt att de fick betydligt lägre ersättning än sina kanadensiska kolleger – och lägre ersättning än vad som uppgavs i media. De blev omedelbart hemskickade.

Vi vet också att mediabevakningen (precis som vid översvämningar) ägnar betydligt mer tid åt husdjur som räddats vid skogsbränder i USA och Kanada än åt de människoliv som spillts på grund av infernon i, låt säga, Indonesien och Chile. En global studie från 2012 beräknade att mer än trehundra tusen människor dör varje år till följd av rök och luftföroreningar orsakade av skogsbränder, mestadels i subsahariska Afrika och sydöstra Asien.

Och i British Columbia fick vi i somras lära oss ännu mer om hur social ojämlikhet kommer till uttryck när det brinner. Flera ledare för ursprungsfolk uttryckte oro över att myndigheterna inte reagerar lika snabbt vid brandnödlägen för deras befolkning som för icke-ursprungsfolk: det gäller både för att bekämpa lågorna och för den senare återuppbyggnaden. Medvetna om detta vägrade flera ursprungsfolk, vars reservat direkt hotades av bränder, att evakuera och valde i stället att till stor del stanna kvar och själva kämpa mot lågorna: vissa med egna professionella brandmän och utrustning, andra med föga mer än trädgårdsslangar och vattenspridare.

I minst ett fall svarade polisen med hot om att komma dit och ta barnen från sina familjer. Det är hotelser som får traumatiska efterverkningar i ett land som för inte alltför länge sedan systematiskt förde bort ursprungsfolkens barn från deras hem i enlighet med rådande policy.
I slutändan gjordes inga razzior mot ursprungsfolkens hem, och många räddades tack vare egenorganiserade brandkårer. Ryan Day, hövding för Bonaparte Indian Band som hotades av brand, sade: »Om vi alla hade evakuerat skulle det inte funnits några hus kvar i reservatet.«

Vi har levt i röken i nästan en vecka, och månen är snart full. Här i trakten tar folk fullmånen på allvar: det ställs till med drogbemängda dansfester i skogen, och nattliga kajakutflykter som drar nytta av det extra ljuset.
Men när den nästan fulla månen går upp i början av augusti tror jag först att det är solen – den har samma form, och nästan samma glödande färg.
I ungefär fyra dagars tid är det som om vi befann oss på en annan planet, en som har två röda solar och ingen måne.

Vi har levt i röken i nästan två veckor, och björnbären är äntligen mogna. Vi beger oss ut för att plocka dem. Det känns märkligt att genomföra den här bekymmerslösa sommarritualen när luften är så tjock och nyheterna är så dystra, men vi gör det ändå. Toma vet inget bättre än att kombinera bergsvandring med konstant ätande.

Det är rätt misslyckat. Med så lite regn och ett så svagt solsken visar det sig att till och med de mognaste bären är sura. Toma förlorar snabbt intresset och vägrar att göra några fler försök. Vi kommer hem med rivsår på vaderna och en tom hink.

Dock slutar vi inte med vandringarna. Vi tillbringar timmar varje dag med att ströva genom gläntor av mosstäckta cedrar och douglasgranar, och andas in den extremt syrerika luften. Jag älskar de här skogarna och har aldrig tagit deras ursprungsmässiga skönhet för given. Nu är det nästan så att jag dyrkar dem – tackar dem inte bara för att de agerar luftrenare, eller för skuggan och koldioxiduppfångningen som de erbjuder (»ekosystemtjänster«, som företagsmiljöaktivismen plägar uttrycka det), utan för deras blotta ståndaktighet. För att de inte sällar sig till sina brinnande likar. För att de håller fast vid oss, trots våra tillkortakommanden. Åtminstone hittills.

Jag har andats in den här röken förut. Inte just dessa luftburna partiklar naturligtvis, utan rök från flera av de här skogsbränderna. Och det märkliga är att jag gjorde det sisådär en nittio mil österut, i en helt annan provins.
Jag tillbringade mitten av juli i Alberta, där jag deltog i undervisningen på en kurs om miljöjournalistik vid Banff Centre for Arts and Creativity.

Även den gången såg väderutsikterna lysande ut: soligt, uppehåll, varmt. Även den gången togs väderspådomarna över från dag ett av en rökutveckling, ett dis som förmörkade Banff National Parks spektakulära berg och föranledde luftkvalitetsvarningar, huvudvärk och heshet. Mer #Fejkväder.

Då i juli blåste ostliga vindar, vilket ledde till att Klippiga bergen drabbades av röken. I Calgary, Kanadas oljehuvudstad, var röken så tjock att den förmörkade stadens glasglänsande silhuett av skyskrapor med Shells, BP:s, Suncors och TransCanadas loggor. Och röken stannade inte där. Den färdades vidare österut och nådde ända fram till kontinentens mittersta del, till Saskatchewan och Manitoba och ned till North Dakota och Montana. (NASA publicerade en anslående bild av det åttio mil långa rökmolnet.)
Precis när min familj och jag begav oss mot British Columbias kust vände vinden plötsligt och började föra rökmolnet västerut. Klippiga bergen agerade nu som en gigantisk tennisracket som lobbade röken i riktning mot Stilla Havet.

Att andas in röken som härrörde från samma uppbrända skogar för andra gången under samma sommar – för att inte tala om att jag hade rest nästan hundra mil och korsat en provinsgräns – var en kuslig upplevelse. Det kändes som om rökmolnet på något sätt förföljde mig, likt rökmonstret i tv-serien Lost.

Något av det som är svårast att få grepp om i allt detta är blotta omfattningen av katastrofen, både tidsmässigt och rumsligt. Till och med förgörande orkaner som Harvey brukar koncentreras till ett begränsat geografiskt område. Och själva händelsen (som inte omfattar efterverkningarna) brukar vara relativt tidsbegränsad.

De här bränderna som rasar i månader är av ett helt annat slag. Bränderna får omedelbara verkningar. Vittomfattande marker som ligger förkolnade. Tiotusentals liv som slås i spillror av evakueringsorder. Hem och gårdar och boskap som går förlorade. Företag ( från researrangörer till sågverk) som tvingas stänga ned. Och sedan har vi de mindre omedelbara konsekvenserna av all rök som förflyttar sig. Under juli och augusti månad täckte röken från den här katastrofbranden ett område omfattande cirka 182 000 km². Det är större än den sammantagna ytan av Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Portugal. Och allt påverkades av denna enskilda katastrof som rörde sig i hög hastighet.

Och det är bara en ögonblicksbild av en mycket mer omfattande brandsäsong. I slutet av sommaren stod stora delar av västra Amerika i lågor. En brand i Los Angeles var den största som någonsin hade uppmätts inom stadsgränsen. Ett brandrelaterat nödläge utlystes i samtliga kommuner i Washington State. I Montana brann ett område på cirka 1 200 km² upp av en skogsbrand vid namn Lodgepole Complex, vilket gjorde den till den tredje största uppmätta branden i regionen. Allt detta är del av en vidare ökning både vad gäller antalet bränder och det antal månader under vilka de äger rum. Sedan 1970-talet har brandsäsongen i USA ökat med 105 dagar enligt en analys som gjorts av Climate Central.

I Europa har det område som har brunnit under den här brandsäsongen varit tre gånger större än genomsnittet, och det är inte över än. Centrala Portugal drabbades värst: i juni omkom över sextio personer i en katastrofbrand i närheten av Pedrógão Grande. I Sibirien har hundratals hem brunnit upp. Under Chiles sommarmånader kämpade landet mot den största skogsbranden som någonsin uppmätts i landets historia, och tusentals människor tvingades fly.

I juni ledde en storm till översvämningar i Kapstaden i Sydafrika samtidigt som den gav näring åt hittills aldrig skådade skogsbränder i närliggande städer. Till och med på Grönland, denna istäckta plats, utbröt stora och ovanliga skogsbränder i somras. Jason Box, en världsberömd klimatvetare som är specialiserad på Grönlands inlandsis, påpekade att »temperaturerna på Grönland antagligen är högre [än de någonsin har varit] på de senaste 800 åren.«

Det varmare och torrare vädret är inte den enda faktor som spelar in. Vi har också de alltid lika hybrisartade försöken att skapa om naturkrafter som är oerhört mycket mäktigare än vi. Bränder utgör en väsentlig del av skogens livscykel: när skogar lämnas ifred brinner de då och då, vilket ger utrymme för ny växtlighet och minskar mängden lättantändlig undervegetation och gammal ved (»bränsle« på brandkårsspråk). Många ursprungskulturer har sedan länge använt eld som en central del av markvården. Men i Nordamerika har det moderna skogsbruket systematiskt släckt cykliska bränder för att skydda lönsamma träd som var ämnade för sågverk, liksom av rädsla för att småbränderna skulle sprida sig till bebodda områden (och de bebodda områdena blir allt fler).

Utan regelbundna naturliga bränder blir skogen proppfull av bränsle vilket får bränderna att brinna bortom kontroll. Och det finns en jäkla massa mer bränsle till följd av invasionen av barkborrar, som har efterlämnat enorma bestånd av torra, sköra döda träd. Det finns överväldigande bevis för att barkborreepidemin har förvärrats av hetta och torka relaterad till klimatförändringar. Till allt detta kommer det okomplicerade faktum att varmare, torrare väder (som är en direkt följd av klimatförändringarna) skapar optimala villkor för skogsbränder. Och dessa krafter har slagit sig samman för att förvandla skogarna till perfekt upplagda lägereldar där den torra jorden agerar hopskrynklat tidningspapper, de döda träden är fnöske, och den ökade hettan är tändstickan.

Mike Flannigan, skogsbrandsexpert vid University of Alberta, skräder inte orden: »Den ökade areal som har brunnit upp i Kanada är en direkt konsekvens av de mänskligt förorsakade klimatförändringarna. Det är lite knepigare att koppla ihop enskilda händelser, men den areal som har brunnit i Kanada har fördubblats sedan 1970-talet, som resultat av stigande temperaturer.« Och enligt prognosen i en studie från 2010 kommer förekomsten av bränder i Kanada att ha ökat med sjuttiofem procent
vid århundradets slut.

Det här är vad som är verkligt oroväckande: 2017 var inte ens ett El Niño-år, det cykliska naturfenomen som leder till uppvärmning av jorden och som ofta brukade citeras som en central faktor i de gigantiska bränder som rasade i södra Kalifornien och norra Alberta förra året.
Eftersom det inte finns någon El Niño att skylla på har vissa medier äntligen slutat gardera sig. För att citera Tysklands Deutsche Welle: »Klimatförändringarna sätter världen i brand.«

Ordfront förlag 2020