Runt hörnet på ett medeltida hus med korallröda stockrosor hörs en kvinnoröst:

– Här är jag!

Rösten kommer från en trädgård i Visby med prunkande blomster och en kryddträdgård.

– Men stå inte där och sjåpa dig. Kliv på, uppmanar stämman.

Nu ser jag henne, en kvinna i fyrtioårsåldern som sitter vid ett bord.

– Är det Betty? frågar jag från kullerstensgatan. Betty Pettersson?

– Ja, tänka sig. Vill du ha en intervju eller inte?

– Jo, väldigt gärna. Men … vem är det som bor här?

– Förr var det min lekkamrat Anna och hennes pappa bagaren. Nu för tiden? Ingen aning.

– Då kanske det inte är så lämpligt att …

– Äsch, det är ju stormingel på stan och mer-snack-än-verkstad-veckan. Bara katten och jag som är här nu.

En rödrandig misse ligger uppe på taket till ett skjul och studerar Betty. Kan det vara den första varelsen från andra sidan som det här djuret möter? Svansen går lite oroligt.

– Du, säger hon, om jag vågade kliva in som enda kvinna på männens territorium och klarade påhopp från kvinnomobbaren Strindberg, då ska väl inte du ducka för en liten trädgård?!?

– Okej, okej! Jag kommer.

Betty tittar skeptiskt på mig när jag tvekande går in och slinker ner på en lite ranglig trädgårdsstol mitt emot henne.

– Med den attityden kan du gå hur långt som helst, fnyser hon avmätt.

– Att gå in på någon annans privata egendom är inte …

– Du har fortfarande inte ställt någon fråga, knipsar Betty av, och jag är här i högst en kvart till.

Motarbetad pionjär

Den skarpa blicken och bestämda rösten har nog mött många besvärliga bufflar. Hon har håret i en knut och är klädd i en lång, svart klänning med hög krage. Betty Pettersson, den första kvinnan i vårt land som tog så kallad mogenhetsexamen, det vill säga studenten. Något som tidningen Dagens Nyheter uppmärksammade med en liten notis 1871.

Fram till 1870 var det omöjligt för kvinnor att ta studentexamen vid statliga läroverk i Sverige. Därför examinerades Betty Pettersson som privatist på Nya Elementar i Stockholm. Det kallade författaren August Strindberg senare för fusk i sin roman Giftas II. Motståndet mot kvinnliga studenter var stort vid den här tiden. Men rektorn skrev i alla fall en lyckönskning till henne i avgångsbetyget, han trodde på henne.

Plötsligt passerar en liten grupp förbi trädgården där vi sitter.

– Men vad ska jag svara om media pumpar mig om miljökrav på näringslivet? frågar en kavajklädd kvinna på gatan utanför lite andfått och vänder sig mot en jeansklädd man.

– Dra det där om ansvarsfulla bolag och dialog, svarar han.

Han tittar nervöst på sitt armbandsur medan två Säpo-vakter sluter upp bakom dem, i riktning mot Almedalen.

– Politiker, muttrar Betty, de bör vara mer rädda om jorden än sin egen karriär.

Kvinnor och högre bildning – det sågs som en knasig kombo även i universitetsvärlden på Bettys tid. Både när hon gick på Uppsala universitet och långt efter hennes examen, sjöng studenter där en visa med refrängen: ”Och därför jag väcker motion att ej fröken Betty tas in i nation.” Men sedan blev hon först ut igen – som kvinnlig lärare på läroverk, ett gymnasium för pojkar.

Dubbelt upp

– Du var inte bara kvinna, du kom dessutom från arbetarklassen. Hur var det?

Betty himlar med ögonen.

– Om jag även hade haft en annan hudfärg, då hade idyllen varit komplett. En del ville att jag skulle passa upp på dem som ett annat hembiträde, andra försökte vifta bort eller skrämma den irriterande insekten.

– Men hur orkade du med att ha det så? Varifrån fick du kraft att fortsätta?

– Pretentiösa pappskallar har aldrig lyckats att stoppa mig. Det gäller att vara bättre än sina plågoandar. Alltid. Och aldrig låta någon annans skräp komma in i dig. Sikta på målet och kör.

– Hade du någon vän som du fick stöd av?

– Min syster. Vi bodde tillsammans i Stockholm där jag jobbade.

– Hur var du som lärare?

– Omtyckt. Sträng när det behövdes. Och jobbade så klart mer än manliga lärare, hade också stödundervisning hemma för elever.

– Hur såg andra kvinnor på dig?

– En del verkade känna sig hotade. ”Du jobbar som en karl och kommer aldrig att bli gift” kunde de säga. Tja, efter mina år med mobbande män i grupp kände jag ingen större längtan efter äktenskap. ”Du är inte någon riktig kvinna för du har inga barn” fick jag också höra. Av kvinnor.

– Den inställningen dyker fortfarande upp då och då, kommenterar jag.

Kvinnosyn

– När jag kollar ner på er från örnnästet däruppe ser jag att sådant som avundsjuka och grupptryck består. Genusteoretiker och de med taskigast villkor borde göra gemensam sak, på bred front. Varför gör ni inte det?

– Bra fråga.

– Och du, säger Betty Pettersson uppeldat, förklara för mig varför så många kvinnor fortfarande vill behaga på bekostnad av sin hälsa istället för att använda den egna kraften till något vettigt?

– Vad tänker du på då?

– Läppförstoringar, bröstimplantat. Jag får inte ihop det med ert jämställda samhälle.

– Den mänskliga fåfängan, kanske? Redan på Kleopatras tid så …

– Äh, lägg av.

– Ditt språk är så modernt, hur kommer det sig?

– Lyssna efter tonen och spela med orkestern. Men glöm aldrig ditt ursprung. Så har jag klarat mig.

– Men du dog ung, bara 46 år gammal?

– I lungtuberkulos. Alldeles för tidigt. Jag älskade mitt jobb och ville fortsätta.

1977, 92 år efter hennes död, satte Visbys kulturnämnd upp en minnestavla vid huset där hon växte upp. På Adelsgatan 35 i den gotländska staden.

Men hur hade det sett ut om den framstående pionjären Betty Maria Carolina Pettersson varit man? Då hade nog ett torg eller större gata blivit döpt efter henne. För länge sedan. 2015 avslog Visbys byggnadsnämnd ett förslag på namnbyte från Cramérgatan till Betty Petterssons Gata. Men nu finns det faktiskt en alldeles färsk liten gata med det namnet. I utkanten av Uppsala.