Jag sitter som klistrad långt in på nätterna framför teven. Följer livesändningarna från protesterna mot polisbrutalitet över världen. Gil Scott-Heron som 1970 skrev att revolutionen inte skulle sändas på teve kunde inte ha förutspått utvecklingen av onlinemedier. Revolutionen pågår framför våra ögon. Om vi håller dem öppna.

En man i Göteborg har blivit känd över hela världen efter att ha ingripit mot en grupp ungdomar som passade på att försöka bryta sig in i en butik när demonstrationerna blev lite vildare än polisen hade hoppats på. Mannen gick fram till en person som stod och dunkade med benen till nån sorts utemöbel och stoppade honom.

Skeendet filmades från flera vinklar av privatpersoner och lades ut direkt på nätet och redan några timmar senare var han en världskändis. Förutom en del högerpopulistiskt gnäll har reaktionen varit överväldigande positiv. Och de positiva reaktionerna är en del av en övergripande utveckling. Efter att i inledningsskedet samla en del bråkstakar har demonstrationerna blivit alltmer fredliga och exemplen på enskilda personer som tar ansvar och stoppar tokerier är många.

De våldsamma inslagen har blivit allt färre och även om det kan krävas andra metoder än regelrätta demonstrationer har poängen nått fram till makten nu. Om ni inte lyssnar på oss kommer vi att ställa till det för er. Igen. Och med mer kraft.

Budskapet har nått fram. Med råge. På flera ställen i USA har politiska förändringar redan skett och på andra har de inletts. Progressiva demokrater har slagit ut mer konservativa i primärval i flera delstater, reaktionära republikaner har fått stryk av mer framstegsvänliga. I Minneapolis har man redan tagit beslut om att rekonstruera hela sitt polisväsende.

Men den stora förändringen tror jag sker på gatorna, i kontakten mellan människor. När jag sitter framför myriaden av livesändningar på olika medieplattformar på nätet slås jag av hur mycket folk snackar med varandra. Demonstranter går fram till poliserna som vaktar olika byggnader och platser och diskuterar. Poliserna svarar ärligt och öppet och många av dem ser sin roll som problematisk. De märks att en hel del hellre skulle befinna sig på andra sidan kravallstaketen.

Ute bland demonstranterna sker något som jag känner igen från min mer aktiva tid som aktivist. De ständiga diskussionerna på gatan. Ledare från olika organisationer finns bland folket och de flesta för fram ett och samma budskap: organisera er. Folk ställer sig i ringar runt olika talare, ofta med en enkel megafon, som pratar om vikten av att vara disciplinerad, av att studera och utvecklas som individ. Rörelser består av individer och ingen rörelse kan växa utan att dess medlemmar också växer.

Jag blev politiskt medveten som tonåring under slutet av sjuttiotalet. De jag lyssnade på var några år äldre och en del hade varit med på slutet av sextiotalet. Vietnamkriget och miljöförstöringen hade radikaliserat dem. Den feministiska rörelsen växte snabbt och det hände faktiskt saker, reformer tvingades fram. Förändringar som funkar än i dag trots några decennier av aggressiv nyliberalism.
Det gör mig glad och hoppfull. Visst borde människor ha reagerat tidigare. Visst finns det andra frågor som borde skapa minst lika mycket ilska. Men nu är ilskan väckt och förhoppningsvis kommer de unga människor som utnyttjar sin rätt att protestera att utvecklas i sitt engagemang. Många kommer säkert att rösta för första gången i sitt liv, kanske skulle de inte ha gjort det annars.

Det kan också verka löjligt att svenskar, tyskar, danskar och andra ickeamerikaner reagerar. Men precis som i USA är det inte bara det fruktansvärda mordet på en amerikan det handlar om. Precis som med så många andra enskilda händelser som sätter världen i brand behövs det ett grundlagt missnöje för att människor ska göra uppror. Nöjda människor kanske protesterar mot att polisen mördar någon, men de gör det inte vecka efter vecka.

Jag tror att politiker över hela jorden har fattat det. De som inte har gjort det får sätta sig framför datorn några nätter och kolla in vad som händer. Gretagenerationen är tuff. De har redan satt miljöfrågan på dagordningen med sådan kraft att det faktiskt börjar hända saker. Utan dem skulle det inte ha hänt mycket.

Nu rekryteras allt fler människor till en rörelse för förändring. När jag var tonåring sprack det till slut på att olika rörelser blev alldeles för ideologiserade. Politiska skiljelinjer tilläts ta överhanden och människor som en gång marscherat sida vid sida började plötsligt gräla om filosofiska bagateller. Jag hoppas verkligen att den nydanade världsrörelsen vi ser inte drabbas av den sjukan.

Tumme upp: 

Kål. Mitt val av grönsak till en öde ö.

Tumme ned: 

Ebba Busch Thor blir alltmer reaktionär.