När länderna i omvärlden nu börjar öppna sina gränser är många upprörda för att de är mer restriktiva till resenärer från Sverige än från andra länder. Tidningsrubriker talar om att vi är ”i strykklass” och tvivlet sprider sig. Borde inte coronasmittan ha hanterats på ett annat sätt? Har inte Folkhälsomyndigheten klantat till det ordentligt? Och Jimmie Åkesson fick lysa med sin okunnighet i Dagens nyheter när han krävde Anders Tegnells ”avgång”.

Det vore ovanligt om situationen inte utnyttjades politiskt, och naturligtvis finns det politik i det här. Men inte så mycket dagspolitik. Det var 1990-tal när beredskapslagren avvecklades, och det har gått många decennier då nedskärningar och skattesänkningar av olika slag, mest för de redan rika, har gått hand i hand. Många decennier då ”mer pengar i plånboken” har gått till konsumtionshysteri istället för social hållbarhet.

Folkhälsomyndigheten har inte haft något att säga till om i de här frågorna och i det stora hela har nästan alla partier medverkat till att det ser ut som det gör. Några lite mer, andra lite mindre. Någon minister har utan fast mark under fötterna påstått att ”Sveriges beredskap är god” och det har sjabblats med skyddsutrustning – men därifrån till ”berått mod”, som Ebba Busch Thor talade om under partiledardebatten, är det väldigt långt. Att så många har blivit sjuka och dött är tillräckligt sorgligt utan att man för den skull behöver bli makaber.

Vad som verkligen hade kunnat göras annorlunda är det som rör sjukförsäkring och smittskyddspeng. Nu uppmanades alla i riskgrupper i mars att stanna hemma. Det är oerhört många som ingår i riskgrupper – högt blodtryck, diabetes, övervikt och andra mycket vanliga tillstånd hör dit. En smittskyddspeng skulle komma så småningom. När ett konkret förslag äntligen kom blev det en liten peng på 804 kronor om dagen från 1 juli – alltså ingenting för månader av utebliven inkomst sedan i mars.

Inte heller har man gjort något åt att det finns stora grupper som knappt eller inte alls kan sjukskriva sig. Inte minst inom äldrevården. Som timvikarie har du rätt till SGI bara om du kan visa att du har arbetat eller kommer att arbeta i minst sex månader – och då kan du bara få sjukpenning för dagar som redan var schemalagda när du blev sjuk. Det tycks nu finnas konsensus i riksdagen om att äldrevården ska bli mindre beroende av timvikarier, och det är bra. Men hur ska man skydda de timvikarier som ändå kommer att finnas? Hur ska människor skyddas från att vara tvungna att gå till jobbet när de inte borde? Det är inte en fråga som partierna direkt tävlar om att besvara.

Men det är knappast därför heller som Sverige sticker ut. De politiska beslut som kan ha påverkat smittspridningen rör hela landet – ändå är det snarare Stockholm än Sverige som sticker ut. Det är där nästan hälften av dödsfallen har skett. Om det helt enkelt landade en massa coronasmittade människor på Arlanda och rörde sig i folkvimlet någon vecka i mars var det ingenting som man då kunde förutse följderna av. Allting går inte att skylla på någon.