Men miljöbrottsåtal är ovanliga och experter ställer frågor kring hur effektivt det svenska arbetet mot miljöbrottsligheten egentligen är.

Söder om Jönköping låg en förkromningsverkstad. När den gick i konkurs 2016 upptäcktes bland annat mängder med omärkta rostiga tunnor, farliga tungmetaller och flera hundra liter cyanidhaltigt pulver som hade förvarats på ett sådant sätt att de kunnat bilda dödliga doser av cyanväte.

Saneringsarbetet har kostat kommunen och Naturvårdsverket flera miljoner. Den åtalade mannen nekar till brott men erkänner vissa omständigheter.

Åtalet är ett av få mål som drivs till domstol. Många ärenden leder i stället till företagsböter eller strafföreläggande. Och forskare ställer frågor kring slagkraften i bekämpningen av miljöbrott.

– Vi har inte lyckats skapa en organisation som är effektiv, konstaterar Jan Darpö, professor i miljörätt vid Uppsala Universitet.

Även chefen för riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, som är övergripande ansvarig för landets miljöåklagare, vittnar om problem kring utredningarna.

– Det största problemet med miljöutredningar är tyvärr polisen där man har alltför lite resurser för den typen av brott som vi har, säger chefsåklagare Kristina Falk Strand.

Det leder till att våra utredningar ofta blir väldigt gamla och då blir många av dem svårare att bevisa.

Hon får medhåll av forskare:

– Det är ett problem med prioriteringar. Miljöbrotten ligger tillsammans med arbetsmiljöbrott som har en tendens att äta upp de mesta av resurserna. Kommer det sedan ett mord så ryker alla resurser man avsatt för miljöbrott, säger Jan Darpö.

Tekniska analyser

Som om inte det vore nog är miljöbrott ofta i stort behov av tekniska analyser.

– Vi hamnar i kön hos Nationellt forensiskt centrum (NFC) som alla andra. Där brister det också i resurser, säger Kristina Falk Strand.

Men situationen är mer komplicerad än så.

– Det är många förutsättningar som måste finnas på plats för att ett sånt här arbete ska vara framgångsrikt och effektivt, säger Jan Darpö.

Det måste finnas speciella poliser, tekniska utredare med erfarenhet och utbildning. Jag tror också att samarbetet mellan poliser och åklagare fungerar väldigt fungerar dåligt på många håll.

Han pekar på att i de fall man haft framgång har det funnits ett nära fungerande samarbete mellan tillsynsmyndigheter, poliser och åklagare.

– Min tro är att det i alla fall inte fungerar radikalt mycket bättre efter nya polisorganisationen. Kanske snarare sämre.

Brister i lagstiftningen

Han pekar också på att det finns brister i miljölagstiftningen. Justeringar har gjorts de senaste åren men det finns mer att göra.

– Vi skulle behöva specialiserade domstolar. Nu kommer miljöbrotten till tingsrätterna och där kanske de har ett miljöbrott var femte år.

Kristina Falk Strand ser svårigheterna i många tingsrätter.

– Vi tycker att domstolarna ofta ställer väldigt höga krav. Det känns som det är trögt och det kan uppfattas så att det på från vissa håll finns en obenägenhet att vilja döma, säger hon.

Enligt Darpö borde miljömål i stället hanteras av Mark- och miljödomstolarna som är specialiserade på miljöområdet, något som också föreslogs i en utredning för ett par år sedan. Men för det krävs det lagändringar.

Större utmaningar

Samtidigt står rättväsendet inför ännu större utmaningar på miljöområdet. För miljöbrottsligheten ändrar karaktär. Miljöbrott i dag blir allt oftare gränsöverskridande.

– Vi ser organiserad brottslighet när det gäller miljöbrott. De kan handla om saker som avfall och utsläppsrätter. Den organiserade brottsligheten är ett jätteproblem över hela Europa och där ligger vi, liksom många andra länder, väldigt illa till, säger Jan Darpö.

Det har blivit ett område där man går in därför att det finns mycket pengar att tjäna.