Under fyra år med Donald Trump som president har USA fått se angrepp på kultur, medier och forskning. Det finns många lärdomar att dra av detta – och det behöver vi göra i Sverige, skriver Magnus Alkarp på veckans Under ytan.
Det tycks ligga något regelmässigt i det faktum att de som kallar sig ”patrioter” förr eller senare går till anfall mot landets kultur. Vi har sett det lite varstans. Själv såg jag såg det på nära håll under fyra skrämmande år med Donald Trump.
Sände gatukämpar till Broadway
Vita husets angrepp på amerikansk kultur och amerikanska kulturarbetare var betydande. Med hotfulla tweets lyckades han försätta Hollywood i ett sömngångaraktigt tillstånd. Han sände sina gatukämpar till Broadway för att avbryta teaterföreställningar, sponsorerna riskerade att gå miste om de skattelättnader som följde med bidragen till ett alltför livaktigt kulturliv. Allt var kaos.
Det enda goda man kan säga om dessa fyra år är att de satte fart på konstnärernas kreativitet, det gick ju inte en dag utan att det fanns någon ny absurditet att gestalta. Men därmed blev konsten också en del av nyhetscykeln. Det var egentligen bara komedigiganter som Saturday night live och Stephen Colberts The late show som lyckades med det uppdraget.
Det är inget att förfäras över, konstnärernas stora och viktiga verk kommer. De måste bara samla sina tankar.
Kompetenta journalister
Om det är några som förtjänar en hyllning så är det de amerikanska journalisterna. Trots uppenbara hot mot pressfriheten och dem själva, tog de sitt journalistiska uppdrag på allvar, övergav sina bländvita leenden och började arbeta.
Det som kallades ”fake news” var ju inget annat än väldigt kompetent nyhetsrapportering. I magasin som The Atlantic, The Nation och The New Yorker, dagstidningar som Washington Post, New York Times och Los Angeles Times, eller tv-kanaler som NBC, ABC, MSNBC och CNN avslöjades de trumpska bedrägerierna skoningslöst. De stora dagstidningarnas poddar började berätta sanningen om den amerikanska drömmen – den som många amerikaner allt oftare vaknade upp ur under skiftande grad av förtvivlan. De visade integritet när de utmanade föraktet för Trumps väljare. De ägnade sig åt att förstå och förklara, inte fördöma och förlöjliga. ”The enemy of the people” stod upp för det fria ordet och det amerikanska folket.
Farlig ängslan
Det finns många lärdomar att dra av dessa fyra år, men för den som uteslutande varit hänvisad till svenska medier finns inte mycket visdom att hämta. Att nyhetsbevakningen från USA har varit beklämmande beror definitivt inte på korrespondenterna, än mindre på USA-specialisterna, snarare på det utrymme de och de viktigare nyheterna har fått. Tydligen har redaktionerna föredragit balansen på bekostnad av objektiviteten, som om det existerade två verkligheter att bevaka.
Det farliga med en sådan ängslighet är uppenbar. Ju mindre de svenska tittarna får veta om Trumps angrepp på demokratin, desto färre svenskar kommer att inse faran i att lägga sina röster på Trumpliknande partier. Någonting har uppenbarligen redan hänt: För fyra år sedan var svenskarna det folk i västvärlden som var mest kritiska till Trump. I dag ligger Sverige på andra plats i listan över Trumpbeundrare – bara Italien är värre.
Liknande röster
Angrepp på kulturen går hand i hand med angrepp på humanvetenskaplig forskning. Inför 2021 års budget begärde Trump 64 miljoner dollar för att stänga ner bland annat National endowment for the humanities – en oberoende statlig myndighet som ger bidrag till högkvalitativa humanistiska forskningsprojekt. Samtidigt ville han rasera Institute of Museum and library services och för att fullborda tragedin ansåg han att det var dags att upphöra med allt stöd till landets konstutbildningar.
Vi kan himla med ögonen åt eländet och sedan säga något föraktfullt om amerikanerna, men sanningen är ju den att vi hör liknande röster i den svenska riksdagen. Trots att Trump enkelt hade fått igenom sin budget, gjorde Republikanerna gemensam sak med Demokraterna och förslaget röstades skoningslöst ned. Frågan är om liknande förslag kommer att möta samma gränsöverskridande motstånd i riksdagen?
Det är en fråga som jag fruktar svaret på.