Män har större klimatpåverkan och är i större utsträckning förnekare av eller skeptiska till klimatförändringar. Kopplingen mellan maskulina normer och miljön är uppe för reflektion i ett samtalsprojekt som drivs av organisationen MÄN.
När det kommer till medvetenhet och omsorg om miljön är det männen som i störst utsträckning får bakläxa. De kör exempelvis mer bil, förnekar oftare klimatproblem och är mindre villiga att göra förändringar än kvinnor – samtidigt som flickor och kvinnor främst driver kampen för klimatet och det är kvinnor i fattiga länder som klimatförändringarna drabbar hårdast. Den här vetskapen fick riksförbundet MÄN, som i första hand fokuserar på mäns våld mot kvinnor, att söka efter sätt att inkludera miljö och klimat i sitt arbete. Det har utmynnat i ett samtalsmaterial, Män i klimatkrisen, som tagits fram i samarbete med forskaren Martin Hultman på Chalmers och trädgården Under tallarna och som under våren har testats i ett pilotprojekt.
Vidar Vetterfalk, projektledare på MÄN, berättar att de i organisationen började fundera på de här frågorna redan 2014, och svaret kom ganska fort:
– Det som ekofeministerna länge lyft, att frågan om klimatet är tätt förknippad med patriarkala strukturer och alla destruktiva normer om maskulinitet. Vi vill bidra till arbetet för hållbarhet med vår kunskap i att engagera pojkar och män för jämställdhet och omsorg.
Det har gjorts en hel del forskning på ämnet de senaste åren. Bland de nämnda ekofeministerna märks Carolyn Merchant, Greta Gaard och Sherilyn MacGregor. Forskningen som Martin Hultman och hans kollegor bedriver har fått mycket uppmärksamhet internationellt. 2018 kom boken Ecological masculinities som Hultman skrivit tillsammans med Paul M. Pulé, där den typiske klimatförnekaren identifieras.
– I vår och andras forskning har vi sett att det finns tre tydliga grupper av organiserade klimatförnekare. Eliter kopplade till utvinningsindustrin, högerpolitiker som ibland finansierats direkt eller genom tankesmedjor av dessa industrier, och män med konservativa värderingar som rakt av ignorerar eller sprider tvivel om klimatvetenskap, sa Hultman i en intervju med Newsweek förra året.
Från förståelse till förändring
Utmaningen är att göra män till en del av lösningen på klimatkrisen istället för problemet. Det är ingen lätt uppgift utan något som de fortfarande håller på att utforska, säger Vidar Vetterfalk. Men att föra in frågan om omsorg om klimatet i arbetet med pappor är ett grepp som ligger nära till hands, och att utveckla den metodik som MÄN vanligtvis använder sig av i sina samtalsgrupper, nämligen självreflektion.
– Vi försöker skapa modiga och trygga rum där det blir möjligt att se sin egen del i problemet och även hur man själv drabbas. Det vi har sett i de grupper vi hittills haft så sker det en förflyttning från att man har något slags förståelse för att frågor om jämställdhet och hållbarhet är viktiga, till att göra faktiska beteendeförändringar – inte bara utifrån att man har fattat att det är det rätta, utan att det också faktiskt bär emot att fortsätta som tidigare.
Vidar Vetterfalk beskriver det som att ”kunskaperna förkroppsligas”.
– Man känner att jag till exempel inte vill objektifiera kvinnor med min blick, och att jag inte vill göra saker som bidrar till att tära på naturen.
Kopplingen mellan maskulinitet, ojämställdhet och en skenande klimatkris är kanske inte självklar för alla. Hur har deltagarna reagerat?
– Den allra första reaktionen har ofta varit, vadå, hur hänger det ihop? Men sedan har det inte dröjt lång tid innan de har fått en aha-upplevelse, precis som vi fick 2014. Och det är också jobbigt att se att det handlar om en själv och att det är stora strukturella frågor som är svåra att påverka.
Känslor leder till handling
Den klimatförnekande mannen är präglad av strukturerna hos den industriella moderniseringen och den globala ekonomi som baseras på fossila bränslen. Dessa bevekelsegrunder har skapat en maskulinitet som i grunden kanske inte motsätter sig hänsyn till miljön men som förknippar den sortens omsorg med feminitet. Målet med gruppsamtalen är att deltagarna ska kunna lyssna på varandra, stötta och förhoppningsvis ändra sina värderingar.
– Till exempel värdesätta omsorg högre än status. Hur kan man göra så att det får mindre betydelse vad jag köper för statusprylar? Män är också skolade att inte känna så mycket utan komma med lösningar och vara handlingskraftiga, och i förhållande till klimatkrisen är det lätt att känna maktlöshet. Vi kan inte försöka undvika känslorna genom att enbart försöka bemöta utmaningarna med tekniska lösningar, utan vi behöver ta in vidden av hela krisen, och ur det kan det komma kraft, kreativitet och handling till den systemförändring som krävs, säger Vidar Vetterfalk.
Han förklarar att i systemförändringen ingår självklart nya tekniklösningar, men de blir bara långsiktigt hållbara om de hänger samman med förändrade normer och sociala och ekonomiska strukturer som sätter omsorgen om människor och miljö i centrum.
Efter de första testen pågår nu utvärderingar av projektet och vidare utveckling av materialet. Projektet har också global spridning genom det internationella nätverket Men engage som MÄN ingår i, och intresset är stort.
– Det är roligt för vi har inte riktigt behövt kämpa för att få ut det, det finns en efterfrågan, säger Vidar Vetterfalk.
