Det händer saker varje dag nu i amerikansk politik. Framför allt är president Trump i det närmaste i fritt fall. Förra veckan betedda han sig som en drogad mobbare i debatten mot utmanaren Joe Biden. När opinionsundersökningarna efter debatten kom ut hade presidentens underläge i opinionsundersökningarna ökat från runt 8 procent till 14 procent.

Några dagar senare meddelade Vita huset att presidenten testats positiv för corona. I fredags, bara några dygn senare, fördes han till militärsjukhuset Walter Reed National military medical center. De läkare som behandlade honom höll flera presskonferenser under helgen, men var påtagligt svävande på målet vilket upprörde många människor. Det är svårt att bedöma utifrån, men många i amerikansk media gjorde bedömningen att presidenten var sjukare än hans administration ville erkänna.

Samtidigt visade det sig att en stor grupp republikaner också smittats. Tre senatorer bland andra. Personal i Vita huset och andra som varit nära presidenten, höga militära befattningshavare och civil personal har också smittats. Antagligen av presidenten som nu hävdar att han blivit något slags expert på sjukdomen tack vare att han varit sjuk i den några dagar.

Efter tre nätter på sjukhus återvände Trump i måndags till Vita huset under former som var till för att väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt. Efter att ha flugits från sjukhuset med helikopter ställde han sig på en balkongliknande avsats och tog demonstrativt av sig den mask han burit under resan. I videor från händelsen syns det tydligt att Trump har väldigt svårt att andas, att varje andetag gör ont.

Nu visar det sig att hans agerande under sjukdomen har skadat honom ytterligare. Hans opinionssiffror har sjunkit mer, han ligger nu runt 16 procent under Biden enligt flera undersökningar och hans beteende blir alltmer underligt, till och med en av hans söner har yttrat sig i medierna om att hans pappa beter sig så galet att någon borde ingripa.

Bland de mediciner som presidenten har fått ingår en form av steroider som bland annat kan leda till förvirring, vanföreställningar och storhetsvansinne. Han har betett sig märkligt, oavsett politisk ideologi, under hela sin tid som president, men nu reagerar också representanter från hans eget parti medan hans opinionssiffror fortsätter att falla.

Svårtolkad statistik

Frågan är om Trump har fallit så långt att han är oåterkalleligt efter Biden? Det är svårt att veta. Dels görs de flesta opinionsundersökningar i USA på rätt små grupper av väljare. Ett tusental deltagare och till och med mindre är vanligt, vilket leder till stora statistiska felmarginaler. 17 procent ligger långt över den statistiska felmarginalen, men fel i opinionsundersökningar är inte bara statistiska. De kan också exempelvis bero på sneda urval, felaktigt ställda frågor och politiskt motiverade tolkningar.

Hillary Clinton ledde över Trump i opinionsundersökningarna under valåret 2016. Många trodde att hon hade segern redan och Trumps vinst kom som lite av en chock för många. Det spekuleras i att det skulle finnas en tyst majoritet i landet, en grupp väljare som är konservativa och anhängare av Trump, men som inte vill snacka om det. De syns inte i statistiken, men är lojala med Trump på valdagen. Det kan förklara att Trump vann i förra valet trots underläget i opinionsundersökningarna menar anhängare av teorin.

Det finns säkert en sån grupp väljare men samtidigt hade opinionsundersökningarna rätt. Hillary Clinton fick fler röster än Trump. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och har egenskaper som kan leda till att den person som har flest röster i hela USA ändå inte vinner. Hillary Clinton fick 2,8 miljoner fler röster än Trump 2016 men förlorade ändå. Orsaken är det system av elektorer som man tillämpar.

Elektorsystemet

Jag har tidigare skrivit om USA:s politiska system här  men i korthet har det amerikanska valsystemet sina rötter i hur USA kom till. Efter att ha varit framför allt brittiska kolonier bröt sig områden i Nordamerika under sjuttonhundratalet loss från Storbritannien och bildade en union av stater som behöll stora delar av sitt självstyre. Delstaterna har fortfarande stor frihet och makt, de har egen lagstiftning, polisväsende och skolsystem bland annat.

När landets grundlag skulle skrivas ville vissa att kongressen skulle utse president, medan andra ville att hen skulle utses i direkta val. Dagens system kom till som en kompromiss. Presidenten utses indirekt av representanter från delstaterna – elektorer. Varje delstat utser ett antal elektorer som motsvarar antalet representanter den har i senaten och representanthuset. Elektorerna träffas sedan för att utse president.

I senaten har alla stater två representanter oavsett befolkningsstorlek. Antalet representanter i representanthuset är proportionell till befolkningsstorleken i delstaterna och bestäms utifrån den folkräkning man genomför vart tionde år. Det ger landets största delstat Kalifornien 55 delegater, medan de minsta delstaterna som Vermont och Wyoming har tre, två “gratisdelegater” för att de sitter i senaten och en för befolkningsstorleken.

Brister i systemet

Systemet lider av flera problem, det mest påtagliga är att de där två elektorerna som alla stater får gratis på grund av att de sitter i senaten gör att små delstater får fler elektorer per invånare än stora delstater. Det går över 700 000 väljare på en elektor i Kalifornien, i Wyoming strax under 200 000. Med andra ord väger en röst i Wyoming mer än tre gånger så tungt som i Kalifornien.

Eftersom republikanska väljare dominerar i stater med mindre folkmängd leder detta till en stor fördel för Republikanerna. Fem gånger under landets historia har kandidaten med minst antal röster nationellt utsetts till president. I fyra av fallen var det en republikansk kandidat som tjänade på systemet och blev president trots att den inte fick en majoritet av rösterna nationellt. I senaste valet fick Trump bara 46 procent av alla röster, men 55 procent av elektorerna.

För att bli vald till president behöver en kandidat stöd av 270 av 538 elektorer. Eftersom väljare kan rösta på kandidater från andra partier eller skriva in en annan kandidat från ett parti försvinner alltid en andel av alla röster, vilket leder till att den som väljs inte nödvändigtvis når över 50 procent av elektorerna. Det finns regler för hur man agerar i sådana situationer och oftast utses den som har flest elektorer till president.

Leka med kartor

Osäkerheten i opinionsundersökningarna och det komplexa valsystemet gör att det finns massor av faktorer som kan leda fel för den som försöker förutspå utgången av valet. Många delstater är stabila i sitt stöd för ett av de två stora partierna. I princip är de västra och nordöstra delarna demokratiska och inlandet och delar av sydöstra USA republikanska, men många stater växlar sin lojalitet från val till val. Dessa kallas “swingstates” på engelska, eller lila stater. I praktiken är det ofta dessa som avgör valet.

Det mest begripliga sättet att förstå fördelningen mellan staterna är att leka med någon av de interaktiva kartor som finns på nätet. Här finns den som jag använder mest.  Genom att följa resultaten från undersökningar i delstaterna går det att se vad olika förändringar leder till. Dessa siffror växlar också mellan undersökningar så jag använder flera källor för att hitta dessa siffror. Bland andra Financial Times och Fivethirtyeight.

När jag skriver detta har Biden 291 delegater och Trump 125 medan 122 är osäkra enligt en sammanvägning av olika undersökningar. Om stödet för kandidaterna stämmer har det alltså ingen betydelse hur befolkningen i de osäkra staterna röstar. Trump kan då bara högst samla 247 delegater. Om de siffrorna stämmer kommer inte de olika problemen i valsystemet att ha någon betydelse, det leder ändå till en säker seger för Biden. Men efter förra valets överraskande seger för Trump kan man inte utesluta någonting. På samma sätt som misstag från Trumps kampanj har påverkat siffrorna snabbt kan Demokraterna ställa till det för sig och tappa stöd. Det ligger några spännande veckor mellan nu och valet.