När det där viruset lämnade fladdermusen var Sverige på väg in i en vanlig lågkonjunktur. Det var läskigt. Särskilt som Riksbankens respiratorer redan arbetade för högvarv med att hålla tillväxtmaskinen igång. Dem kopplade vi in under finanskrisen för tio år sedan och sedan dess har ingen vågat stänga av dem.
Men nu är det skrämmande på riktigt. Den ekonomiska kris som följer på pandemin kommer slå hårdare än något sedan 90-talet. Och kanske värre ändå. 1990-talskrisen förändrade ekonomin och arbetsmarknaden i grunden. Det kommer den här krisen också göra. Vi borde diskutera hur.
Den gamla ekonomin har haft två problem. Den har slitit ut planeten. Och den har slitit ut oss. Den har krävt att mer och mer rivs upp ur jordskorpan, och att mer och mer slits ur våra inre. Sjukskrivningstalen har slagit rekord varje år.
När vi bygger en ny ekonomi efter krisen får det inte handla om att chockstarta det gamla igen. Det behövs något nytt.
Jag tillhör inte dem i min rörelse som automatiskt börjat klappa så fort någon höjt rösten och ropat ”sex timmars arbetsdag”. För mig har kravet luktat mer än lovligt 70-tal. Efter 90-talet blev timmar per dag ett ganska dåligt mått på arbetsmängd. Från giggjobbaren eller springvikarien som ständigt uppdaterat appen för att få ett pass till, till alla som jobbar så fort det plingar i mejlen – längs hela den nykapitalistiska pyramiden har människor gått från att jobba på jobbet, till att jobba jämt. Framför skärmen i sängen någon gång på onsdagskvällen konstaterar man att arbetet redan stulit 40 timmar den veckan.
Jag har sökt efter krav på rimligare balans mellan jobb och allt som är viktigt i livet, som mer svarar mot den nya tiden än den tid då fyrtiotalisterna formulerade sina politiska program.
Men så är tiden ny igen. Och plötsligt är ”kortare arbetsdagar” ett ganska bra krav ändå. När världen låst in sig har det redan slutat plinga i många mejlboxar. När ekonomin har stannat står elhojarna stilla och industriarbetare permitteras.
Så när ekonomin startar igen bör vi tänka på tre saker:
• Det är bättre att betala människor för att göra allt det som behöver göras än att betala människor för att inget göra. Vi behöver fler vuxna i skolan och fler händer i vård och omsorg. Det behövs stora program för fort- och ombildning. Möjlighet att börja jobba, och plugga vidare samtidigt.
• Trygga jobb, istället för daglöneri. Nu håller vi företag under armarna – ställ krav! Vettiga villkor. Låt det offentliga går före, avskaffa delade turer och ring-så-jobbar-vi-tjänster.
• Det är bättre att människor jobbar och håller än jobbar tills de stupar. Målet borde inte vara att de som nu gått ner i tid snart går upp till att jobba jämt igen. Vi borde inte längta efter att apparna fylls med pass och mejlen studsar in i popcorn-intervall igen. Vi kan bygga en ekonomi där vi sliter mindre både på miljön och varandra. Låt företagen som tar emot stöd prova kortare arbetsveckor. Inför motsvarande tjänster för alla som nu ska ombildas till att jobba i omsorg eller förskola. Dela på jobben, helt enkelt.
Alla klokare hjärnor än min som funderar över hur vi kan bygga något nytt.
Alla hjärnor som funderar på hur vi snabbast kan gå tillbaka till det som var.