DEBATT ”En dag får människorna åter höra världen andas igen. Det blir när världen återtagit den rytm och det arbetssätt som hör levande väsen till. Mänskligheten har genomlevat en lång period med härskartanken som målsättning. Den skulle nödvändigt skriva sina egna lagar på jorden även om det betydde trotsinställning mot naturen, mot naturens barn och naturens lag inom oss själva.” Elin Wägner, Väckarklocka, 1941
Förra året publicerade vi i tankesmedjan Ängen en artikel om ekokrisens nödrop. Texten lyfter författare och tänkare som nödropade för en omställning långt innan någon miljö-, klimat- eller pandemikris överhuvudtaget fanns.
Citatet ovan är från Elin Wägners verk Väckarklocka. Vi ville visa att det har funnits gott om existentiella och filosofiska incitament för en omställning, åtminstone så långt tillbaka i tiden som till den fossildrivna industrialismens barndom.
Nu har vi i dag, på temat incitament för omställning, utöver miljö- och klimathotet, en pågående pandemi. Det är tyvärr ingen nyhet att en ökad risk för helt nya smittor, som kan utvecklas till pandemier, är en i raden av alla möjliga hot som mänsklighetens exploaterande segertåg genererar. Och nu är vi där. Coronakrisen dödar. Men coronakrisen är inte bara dödlig, sorglig, kuslig, dyr, oviss och orättvis. Den är också avslöjande, hoppfull, lärorik, tankeväckande, förlösande och disruptiv. Och den är framför allt ett nödrop.
Coronakrisen är ett nödrop för effekterna av antropocen. Den är ett nödrop för vikten av resiliens i våra samhällssystem, ett nödrop för riskerna med globalisering. Den är ett nödrop för skillnaden mellan samhällsbärande och meningslösa arbeten, där både lön och status åtminstone pre-corona i regel stiger med ökande grad av meningslöshet. Den är ett nödrop för bristen på ekonomisk demokrati, när vi ser att sjukvården får applåder medan SAS får miljarder, när verkligheten plötsligt får chansen att demonstrera att privatisering av apoteken naturligtvis är en samhällsvidrig idé. Det sägs ju att alla blir socialister i en kris.
Coronakrisen är också ett nödrop för ett till synes osynligt och mystiskt egenvärde i ekonomin, vilket på ett fascinerande sätt diskuteras parallellt med de verkliga problemen. Den är ett nödrop för världens ojämlikhet, när vi tvingas inse att krisen inte alls slår lika hårt mot alla. Den är ett nödrop för ekorrhjulets och konsumtionssamhällets masspsykos, när vi i vår karantänbubbla plötsligt får tid att reflektera kring andra värden än de materiella.
Vi inser att det samhällsstyrande BNP-måttet mäter den enda aspekten av välfärden, som för oss i den rika delen av världen, sedan länge är mättad. Vi påminns också om hur lätt vi har för att anpassa oss till begränsningar och nya omständigheter, förutsatt att det sker på lika villkor och för allas bästa.
Avståndet kan vara förbluffande litet mellan uppfattningen om Thailandsresor som en mänsklig rättighet till en näst intill kriminell aktivitet. “All it takes is a click in the mind”, som Donella Meadows uttryckte det. När vi dessutom lär oss att bejaka vinsterna med en ny tillvaro kanske det till och med blir svårt att förstå varför vi behövde tvingas till att ställa om. Frågan blir väl kanske snarare hur vi tidigare ens kunde stå ut?
Coronakrisen är ett nödrop för nya sätt att strukturera och organisera våra samhällsmodeller, när vi nu har fått empiri på hur snabbt och enkelt vi kan minska på vår ekologiska belastning om vi bara skruvar ned och slutar vänta på teknikens under. Och, sist men inte minst, den är framför allt ett nödrop för det faktum att kriser och katastrofer, som en följd av vårt sätt att leva, kan och kommer att ske, när vi till slut erkänner att alarmist bara var ett ekomodernistiskt skällsord.
