I går samlades partiledarna till debatt. Enda frågan på agendan var coronapandemin och dess konsekvenser, men i praktiken handlade den kanske mer om eftermälet än om epidemin i sig. Kristdemokraterna tyckte att regeringen inte skulle ha lämnat ansvaret till de regioner där de själva styr. Vänsterpartiet tyckte att de effekter vi sett med smittade och döda på äldreboenden är en konsekvens av de dåliga arbetsvillkoren i inom äldrevården. Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna tyckte att man nog hade kunnat vara skarpare i arbetet att få fram tester. För även om både Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson visade på en stor epidemiologisk expertis undvek man tydligt att lägga fram förslag om hur regeringen bör hantera frågan nästkommande halvår/år (förutom mer tester).

Att Agenda valde att ha en debatt om corona mitt under epidemin är bra, det demokratin har att ta ställning till är inte bara huruvida vi ska inse att vi borde ha haft bättre lagerhållning och bättre anställningsformer för dem i vård och omsorg, det är inte bara hur ekonomin ska skötas (det här var i alla fall en fråga där partiledarna tog upp egna ideer) utan också om vilka vägval vi vill finna i krisen. FHM har fått rollen att väga demonstrationsrätt mot belastningar på vården. De har fått rollen att väga för tidig död hos vissa grupper mot eventuella depressioner i andra grupper. De har fått välja väg bland hårda restriktioner och mjuka restriktioner.

Alla de här vägvalen ska självklart beredas av myndigheter och att man i ett akut skede, innan man börjar få en klar bild av vilka vägar som står emot varandra, släpper frågan till sin expertis är rimligt. Men i slutändan är att väga demokrati, rättigheter och frihet mot liv och överarbetad personal en politisk uppgift. 

Vi är där nu. Därför hade jag önskat att Agenda kanske hade handlat lite mindre om vilka partier som nu, till skillnad från då, tycker att vi skulle ha agerat annorlunda i mars, och lite mer om hur vi ska se på inskränkningar i demonstrationsrätten samtidigt som Black lives matter-demonstranter, med rätta, kräver sin rätt.

Det finns stora frågor att diskutera framöver: Hur länge ska begränsningarna ligga kvar? Hur ska vi hantera att olika regioner ligger i helt olika faser? Hur ska vi hantera den befängda gränsen mot länder utanför EU?  Till syvende och sist är det vi som bor här som ska både bära begränsningarna och konsekvenserna av dem.