Det finns en lång rad orsaker till att våldtäkter förblivit ett av de mest underrapporterade brotten som begås i Indien. Vissa uppskattningar gör gällande att över 90 procent av våldtäkterna aldrig blir polisanmälda.

Situationen förvärras ytterligare av att så få åtalade våldtäktsmän blir fällda, knappa 19 procent av åtalen leder till fällande domar enligt den officiella statistiken. Det kan jämföras med att närmare hälften av alla åtal generellt leder till fällande domar.

Den långa marschen

I slutet av februari avslutades en tusen mil lång protestmarsch genom landet, kallad Dignity March. Det var en flera månader lång manifestation som syftade till att öka kunskaperna om det utbredda sexuella våld som drabbar landets kvinnor, men målet var också att bryta den stigmatisering som så ofta drabbar offren och belysa hur svårt det är för brottsoffren att få upprättelse.

Den långa marschen påbörjades Mumbai redan i december och gick sedan genom över 200 distrikt i landet innan deltagarna nådde fram till slutmålet i huvudstaden New Delhi den 22 februari. I slutet samlades närmare fem tusen deltagare vid Ramlila Maidan i New Delhi.

Initiativtagare till marschen var den indiska människorättsorganisationen Rashtriya Garima Abhiyan (Nationella kampanjen för värdighet), som beskrev manifestationen som en möjlighet ”för kvinnor och barn att tala om sina erfarenheter av sexuella övergrepp utan att känna skam”.

Marschdeltagarna kräver att det sexuella våldet måste fördömas, förövare straffas och att offren inte längre ska skuldbeläggas.

Längs marschvägen anordnades en lång rad evenemang, där offer, aktivister, jurister, poliser, artister och politiker samlades för att visa sitt stöd för demonstranterna.

Organisatörerna beräknar att deltagarna under marschens gång mötte närmare 25 000 personer som själva blivit utsatta för sexuella övergrepp, men också tusentals jurister och journalister och ett stort antal politiker.

Många lokala medier rapporterade om marschen, och ett stort antal offer för sexuella övergrepp fick möjlighet att samlas och berätta om sina upplevelser. Många utsatta tillhör grupper som redan är marginaliserade på grund av sin kasttillhörighet, sin samhällsklass eller på grund av sin religion – grupper som ofta även glömts bort av de stora indiska kvinnoorganisationerna.

Bhanwari Devi

En av deltagarna var socialarbetaren Bhanwari Devi, som utsattes för en gängvåldtäkt av högkastiga män 1992, i samband med att hon försökte förhindra att en ung flicka skulle giftas bort. Det ledde till ett rättsfall som kom att få stor betydelse för landets kvinnor, då det resulterade i att landets högsta domstol införde en lag som förbjuder sexuella trakasserier på arbetsplatser.

Men trots detta har brottet ännu inte fått något rättsligt efterspel, trots att det nu har gått 26 år sedan det begicks.

Det är en erfarenhet som tyvärr delas av mängder av indiska kvinnor. Många kvinnor vittnar om hur de efter att ha utsatts för våldtäkter blir nedtystade, hotade och trakasserade. Ofta väljer polisen och andra myndigheter inte att agera, och i många fall övertalas kvinnorna att nöja sig med överenskommelser som görs utanför rättssalen, trots att det inte är tillåtet enligt lagen.

Det förekommer även att kvinnliga våldtäktsoffer utsätts för ytterligare skador när de söker vård. Detta eftersom det är vanligt att läkare utför en undersökning av kvinnans vagina med sina fingrar, för att försöka utröna om mödomshinnan blivit skadad. Detta trots att denna undersökning är helt ovetenskaplig, traumatiserande för offret – och dessutom olaglig.

Våldtäktsmän går fria

Att så många våldtäktsmän går fria har fått till resultat att många män anser att det är ett brott de kan begå utan att riskera några konsekvenser. Detta är en helt oacceptabel situation som måste förändras.

Den marsch som nyligen avslutades hade som mål att lyfta fram behovet av att alla aktörer och samhället i stort börjar arbeta för att skapa ett samhälle där offer för sexuellt våld får stöd, i stället för att bli stigmatiserade.

Tillsammans med lokala aktivister arbetar nu Rashtriya Garima Abhiyan för att skapa ett nationellt nätverk som ska ge offer för det sexuella våldet en röst gentemot politiker och andra beslutsfattare. Organisationen driver även på för att poliser och andra myndighetsföreträdare ska verka för att de lagar som finns också ska tillämpas, och för att större resurser ska satsas för att hjälpa dem som faller offer för sexuellt våld, bland annat genom fler kriscenter.

Och arbetet tycks ha börjat ge frukt. I samband med att den långa marschen avslutades i New Delhi sa Ashif Shaikh, grundare av Rashtriya Garima Abhiyan, i ett tal inför folkmassan:

– När delstatsministern i Madhya Pradesh hade lyssnat på överlevande och på våra krav meddelade han att tänkte skapa en särskild polisenhet som utreder brott som begås mot kvinnor, samt att den typen av brott ska hanteras av domstolar som arbetar snabbare.

Ett annat viktigt mål med marschen var att samla människor som delar liknande erfarenheter och bekämpa den skam som offren för sexuella övergrepp bemöts av. En deltagare från Raipur sa:

– När nåt händer i våra byar så känner vi oss ensamma. Vem skulle lyssna på oss och tycka att det vi säger är viktigt? Men genom denna marsch har vi träffat andra som gått igenom samma sak. Vi förstår varandras smärtor och sorg. Jag känner mig mindre ensam när jag går härifrån.

Alla de tusentals människor som gick marschdeltagarna till mötes har tagit ett viktigt första steg. Men ännu återstår oerhört mycket arbete för att förändra attityderna i samhället och för att se till att offren får stöd i stället för att bemötas av skam och anklagelser när de bryter tystnaden och berättar om vad de gått igenom.

*Juristen Divya Srinivasan arbetar som konsult i Sydasien för den internationella kvinnoorganisationen Equality now.