När reggaen spred sig över världen på 1970-talet blev Storbritannien dess nya hemland. Många artister flyttade dit eller spelade in sina skivor i brittiska studior. Med tiden bildade unga musiker, varav många immigrerat från Jamaica, brittiska reggaeband som berikade genren med musikalisk tydlighet och framförallt politiskt medvetna texter snarare än de allmänna budskap om fred och kärlek som dominerade jamaicansk reggae.

En av dem som flyttade från Jamaica var Linton Kwesi Johnson. Han kom till England som elvaåring 1963 och debuterade 1974 som författare med diktsamlingen Voices of the living and the dead. Då hade han redan hunnit ansluta sig till Svarta pantrarna och ta en universitetsexamen i sociologi. 1975 publicerade han nästa samling dikter, Dread beat an’ blood, en titel som kom att bli klassisk 1978 när Johnsons första reggaealbum fick samma namn.

Johnson blev snabbt en av de mest uppmärksammade artisterna i en rörelse som sträckte sig utanför reggaens vanliga publik. Att han steg upp på sin tron samtidigt som punken härjade och politiskt radikala rörelser växte sig starkare var ingen slump.

– Linton Kwesi Johnson är poet, reggaeikon, akademiker och aktivist vars påverkan på det kulturella landskapet har varit kolossal och spänner sig över många generationer, säger Claire Armistead, kulturredaktör på The Guardian om Johnsons betydelse.

En egen genre

Dread beat an’ blood skapade en egen form av reggae av i huvudsak tre element; samtida kommersiell reggae, dub och toasting. Reggaen hade gått från att vara en exotisk form av bakvänd rythm and blues till en egen stark musikstil med artister som Bob Marley men fortsatte att vara bruksmusik på Jamaica. Där började man på slutet av sextiotalet experimentera med det som kom att få namnet dub, att mixa om låtar med hjälp av enkel studioteknik, rymdeffekter och eko främst. Soundet blev stilbildande och inspirerade många andra musikstilar.

Dessa dubversioner användes sedan ofta av andra artister som talade in färdigskrivna eller helt eller delvis improviserade texter över dem. Tekniken fick namnet toasting. Linton Kwesi Johnsons rytmiserade sina dikter på jamaicansk patois, det kreolspråk som talas av majoriteten på ön och flätade samman dem med nyskriven musik med dubinslag. Resultatet blev ett både eget och nytt sätt att leverera texter som med tiden kom att inspirera andra reggaeartister, men också amerikanska rapartister.

Under åttiotalet blev Linton en av de mest populära reggaeartisterna, inte minst för att han som aktivist fanns med i flera dramatiska skeenden i Storbritannien, hans låt Di great insohreckshan är som ett musikaliskt reportage från upproret i Brixton 1981.

Nydanande poet

– Hans kraftfulla ord och energiska passion har lotsat mig och många andra till att ständigt ifrågasätta och utmana det beständiga, säger förläggaren Sharmaine Lovegrove till The Guardian.

Linton Kwesi Johnsons poesi är musikalisk och rytmiskt exakt och arbetar samtidigt på flera plan. Oftast handlar det om vardagliga iakttagelser som vävs samman med ideologiska budskap och aktuella skeenden. I centrum för den nu 67-årige Johnsons texter står alltid en vredgad humanism. Hans tänkande har en tydlig vänsterprägel, men han har alltid varit en sträng och hård kritiker av förtryck oavsett var det har dykt upp. Starkast är han när han förkroppsligar politiska skeenden i dramatiska händelser, när han lyckas ge i det närmaste rituell tyngd åt det som för ett otränat öga saknar riktning eller mening.

Det finns en självklar koppling mellan hans beskrivningar av upproren i brittiska förorter och hans aggressiva motstånd mot rasism i hans nya hemland och Black live matters-rörelsen. De krafter som är i gång just nu i USA är samma krafter som Johnson har varit en del av under hela sitt liv.

– Den kultur av straffrihet som existerar inom polisväsendet i USA i form av våld mot svarta människor finns också här i landet, säger han till den kanadensiska litteraturkritikern Donna Bailey Nurse.

PEN Pinter prize delas ut årligen sedan 2009 till minne av den brittiske författaren och Nobelpristagaren Harold Pinter. 

Bland tidigare pristagare finns Toni Harrison, Salman Rushdie och Margaret Atwood.