Jonatan låg i sin hängmatta. Den ljusblå himlen var fylld av rosa moln. Soluppgången och -nedgången på Espia kan skapa de mest fantastiska färgkombinationer. Som impressionistisk konst. På syra, brukade han säga.

Han hade knappt kommit i säng förrän nötterna han tuggade började verka. Någon talade med långsam och mörk röst, mumlande, trevande, som någon som är mycket berusad eller drogad eller kanske som någon som lider av afasi, tänkte Jonatan medan han duckade för en galen svärm fjärilar stora som handflator. Han skrattade. Det är lätt att glömma att man befinner sig i koman och bli rädd på riktigt. Han ritade en åtta i luften med höger hand samtidigt som han ritade en ring med vänster. Bara för att testa. Han skulle aldrig kunna göra det på riktigt. Han hade extremt dålig motorik. På gymnastiklektionerna studsade han omkring som en gummiboll när de andra hoppade runt som lydiga teveindianer.

Senast hade han fått syn på de båda drunknande kvinnorna från jorden. Om nu drunkna är det man gör i ingenmansland? Det hade gjort honom nervös. Stressad. Det hade gått ovanligt lång tid sedan han tuggade så mycket nötter att han hamnade i koman. Olyckor i verkligheten orsakas inte av händelser i koman, försökte han intala sig själv. Ändå skrämde tanken på att gå in honom i närmare en vecka. Det var inte feghet, snarare bakvänd omtanke. Tänk om han såg något som han inte kunde göra något åt. En simning som han inte kunde ta, en … Nej. Det fanns inte fler skäl. Lika mycket som han älskade och saknade simmandet frustrerades han av just detta faktum. Att han någon gång skulle komma att få se något i koman som han inte skulle kunna göra något åt, något som han för bara fem, sex år sedan skulle ha kunnat fixa lätt. I dag hade det gått så bra för Dora. Han hade uppskattat sitt samtal med Growin och undrade om han spelade schack.

Tankar från den vanliga världen följer gärna med in i koman. Den vane besökaren väntar ut processen då det verkliga blandas upp med komans tankar och känslor för att bli mindre och mindre närvarande. Jonatan brukade beskriva det som mentalt oljebyte. Och lite slagg blir alltid kvar. Åt båda hållen.

Det är svårt att vänta ut koman. Många nybörjare gör felet att försöka tvinga sig in. Det leder bara till att det blir ännu svårare att ta sig in. Koman tar emot som koman vill. Jonatan log när han tänkte på när hur Karmosin X hade lärt upp honom till vad det nu var han var. Simmarschaman? Låter snyggt, fnissade han samtidigt som han tittade upp och såg en väldigt björnliknande figur som stod hukad över honom. Det tog Jonatan en stund att se att björnen log. Vänligt. Jonatan log tillbaka.

Ibland dök liknande figurer upp. Ibland hade de något att säga, vill överlämna en visdom eller delge information, men oftast pratade de gallimatias, på okända språk eller var helt enkelt tysta. Satt där bara och stirrade på honom. Kan låta okej, men en gång höll ett hundratal solrosor på att göra honom galen genom att sjunga alldeles för högt och alldeles för falskt. I stämmor. Hundratals.

Det gällde att inte fastna i de negativa grejerna. Och något som KX hade sagt. Ofta. Lite för ofta. De negativa grejerna var sånt som solrosorna eller en intensiv stank av död, ett intensivt, pulserande ljus om skulle kunna utlösa en epilepsiattack hos någon känslig person.

Björnen öppnade långsamt munnen. Som om den levde tio gånger långsammare än Jonatan. Men ljudet som kom ut ur munnen var inte nedpitchat, den pratade i realtid, insåg han.

– Profetian. Du har glömt profetian. Du har slutat att sjunga sångerna. Du är en slarvig pojke.

– Sluta! hörde Jonatan sig själv ropa. Han hoppades att han inte hade ropat ut det på riktigt också. De flesta visste vad han höll på med och oroades inte när han lät eller betedde sig underligt. Men han ville ju inte störa.

Björnen malde på.

– När du slutade att simma var det ju inte meningen att du skulle ägna hela din tid åt att drälla runt, tugga nötter och hänga i barer.

Jonatan kunde inte låta bli att nappa.

– Barer? Jag önskar att det fanns barer här! ”Hänger på barer”! Det finns en jävla kiosk. Som säljer lervälling på flaska för miljarder lusidorer. Och jävla te.

En skugga passerade över björnens ansikte. Den, eller den eller de som skickat den, tyckte tydligen inte att Jonatan var underhållande. Han lugnade sig. Men.

– Jag undervisar barnen. Flygarbarnen. Några människor. En och annan visslare. Jag tar lärlingar. Godkända varenda en. Femton år i rad.

– Men du måste läsa profetian. Du måste sluta att ha glömt bort den. Profetian.

Björnen verkade ärligt talat rätt spånig, tänkte Jonatan. Puckad. Inget fel med det, men det blev lite tjatigt. Den verkade inte vilja sluta.

– En mycket obehagligt katastrofal händelse som bara kan gå att beskrivas som en katastrof med mycket obehagliga händelser som följd eller möjligtvis tvärtom.

Jonatan höll upp en hand för att tysta den.
– Okej. Jag lovar att jag ska kolla in profetian.

Han hade ingen aning om vilken profetia Björnen pratade om. Världen var full av profetior. Det enda det fanns lika mycket av var profeter. Jonatan konstaterade först att det resonemanget inte höll och att det också betydde att han var på väg att släppa verkligheten för koman. Det är bara i tillståndet mellan verkligheten och koman som det överhuvudtaget var möjligt att kontakta någon med någon slags precision. Och för det mesta var det i det närmaste omöjligt.

Eller. Det är enkelt att kontakta någon. Det är bara att leta upp dem. Snacka. På. Problemen är många, dock. För det första är det mycket sällan som det som kommer ut ur din mun ens påminner om det du verkligen säger, vilket förstärks av att ditt utseende inte överensstämmer det minsta med ditt verkliga utseende heller, för det mesta hittar koman på något extremt underligt, ofta samtidigt komiskt och skrämmande sätt att göra det du har att göra så jobbigt som möjligt. För det andra är det inte lätt att skilja ut det verkliga och det sanna från det enorma överdådet av intryck i koman. Björnen skulle med största sannolikhet följas av ett gäng figurer till, åtminstone på vägen ut. En del besök består frustrerande nog i princip bara av hundratals möten med imbecilla figurer. Tiden i koman följde sina egna lagar. Den var mer böjlig och mindre grynig än i verkligheten. Vad nu det betydde? Karmosin hade aldrig velat förklarat det.

Nu började björnen lösas upp. Långsamt. En trana som stått bakom björnen framstod tydligare och tydligare. Den vred huvudet en aning åt sidan. För att se bättre, gissade Jonatan, som inte väntade sig en intelligent konversation.

Tranan stirrade vidare. Dess högeröga borrade sig in i Jonatan. Sökte efter hans själ.

– Fånigt, viskade Jonatan.

– Vill du något?, sa han lite högre.

Till hans förvåning nickade tranan.

– Nödvändigt för uppdragets genomförande, sa tranan med gnällig röst, är följande: Läs profetian. Det är nödvändiga rekvisit …

– Okej, avbröt Jonatan tranan. Jag ska läsa profetian. Men du får lov att berätta vilken profetia.

Tranan tittade på Jonatan som om han var galen. Dess blick sa honom att han nog borde förstå vilken profetia tranan, och björnen för den delen, syftade på. Det borde han, väl?

– Jag är från jorden. Jag är inte uppvuxen med sånt där.

Nu löstes också tranan upp. I dess ställe satt en liten ekorre och gnagde på ett päron. Safterna från den övermogna frukten droppade längs ekorrens fina händer. Den tjattrade lite förstrött. Som om den talade med sig själv.

Jonatan gjorde sig beredd att ge sig längre in i koman. Kanske skulle han slippa ifrån tjatet. Han blundade hårt. Började räkna baklänges från etthundra samtidigt som han tänkte sig en sandklädd skogsväg i solsken en varm sommardag. Ingen annan är närvarande. Bara han, en korg med kaffe och bullar och en bok. En bok som han länge hade längtat efter att få läsa.

Och mellan kaffetermosen och bullarna en ekorre.

En sovande ekorre.

Jonatan suckade och petade till ekorren. Som hette Brostag, insåg Jonatan. Herr Brostag. Han vaknade med ett ryck.

– Hej. Hej. Hej. Hej. Jag har hittat ett skåp fullt med burkar. Olika burkar med olika innehåll. Man kan äta det. Innehållet. Då kommer man hit.

Ekorren var från jorden. Allt som fanns i koman var på låtsas, men bakom tokerierna fanns ibland någon som fanns på riktigt och ekorren var på riktigt. Bakom ekorren fanns någon som fanns på riktigt, i denna verklighet eller någon annan.

– Hej, svarade Jonatan. Var kommer du ifrån?

– Därborta. Där burkarna, burkarna burkar, brukar. Burkar.

Nu började också ekorren lösas upp. Galenskap uppenbarligen. Jonatan återupptog sin meditation. Kanske skulle han få en liten stunds total ro innan det var dags att sova?