Alldeles nyss var det svårt att tänka sig att en nordisk statsminister skulle tala om kortare arbetstid. Inte för att minska samhällets kostnader för sjukskrivningar utan för att ge människor tid till annat i livet. 

Nu är det ju inte heller så att den finländska regeringen tänker införa sex timmars arbetsdag och fyra dagars arbetsvecka. Dels var det sex timmars arbetsdag eller fyra dagars arbetsvecka Sanna Marin talade om, dels finns varken sextimmarsdagen eller fyradagarsveckan med i regeringens planer.

Men ändå – det blev en världsnyhet. Till och med i Sverige, arbetslinjens förlovade land. Det är som om vi är svältfödda på politik som handlar om att göra livet bättre. Vi är så vana vid att politik handlar om att bita ihop, underkasta sig, straffa och kasta ut.

I brittiska The Guardian finns en krönika om Sanna Marins förslag. Där citeras Tory-politikern Daniel Hannan, som tycker att idén är ”bonkers”. Vi skulle kunna jobba fyra dagar i veckan allihop, men vi vill inte, säger han. Men det verkar inte stämma, skriver The Guardian och räknar upp några exempel. Som japanska Microsoft, som prövade fyradagarsvecka i augusti och fann att produktiviteten ökade med 40 procent. Och som Göteborg, där kommunanställda som fick sextimmarsdagar blev friskare, gladare och piggare.

Det var så lyckat att de rödgröna ville permanenta sextimmarsdagarna, men Moderaterna satte stopp. Visst mådde de anställda bättre, men sjukdagarna minskade inte så mycket att det blev ett tydligt plus i ekonomin. Och det var ju det som var poängen, sa de. Så att ingen skulle tro att människor skulle få må bra bara så där.

”Modiga Sanna Marin” är rubriken på en ledare om Sanna Marins förslag i socialdemokratiska Folkbladet. Jag tror att vi har plats för den sortens mod i svensk partipolitik i dag. När partierna trampar varandra på fötterna i det auktoritära högerhörnet behövs någon som säger: ”Nej, hörni, nu gör vi något bra. Vi behöver mer tid för våra vänner, intressen och familjer, så vi kortar arbetstiden.”

Att sluta pressa sjuka människor att arbeta och sluta kasta ut flyktingar till krig och misär är andra steg som vi skulle behöva ta åt det mänskliga hållet. Liksom att sluta förfölja människor som använder cannabis som medicin eller på annat sätt. Sen kan vi gå vidare till de stora samhällsförändringarna, men någonstans måste vi börja. Till exempel med lite politiskt vardagsmod.