Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början

Marianne gick genom rummen på nedre våningen. Vita, vita, vita, medaljongtapeterna var övermålade, fönsterbågarna var bländvita, och så den hippa tapeten som stack av i orange och vitt i matsalen. Det var som ett helt nytt rum, rena linjer, vackert. Tänk om hon skulle låta rummet vara så här, med den vita grundmålningen bara.

Hon och mormor hade suttit här med en skål Familjeblandning på en virkad duk och spelat vändtia och sett på Hylands hörna, Alias Smith & Jones och Pang i bygget. Mariannes mormor skulle ha tyckt att det var kalt och otrivsamt nu. Hon skulle ha tyckt att Marianne drog dit en massa skumma långhåriga typer, hon kunde precis höra hennes röst i huvudet. Men hon hade blivit glad att Marianne ville behålla huset.

Stella snarkade i soffan, det störde helheten litegrann. Vände på sig, kanske höll hon på att vakna. Det kändes plötsligt genant att stå där och glo med en kaffekopp i handen, Marianne tänkte smyga sig ut, men det låg papper utrullat på golvet, så det skulle prassla när hon gick. Och så blev det för sent. Stella satte sig upp och frågade vad det här var för ställe.

– Hej Stella, godmorgon! Jag heter Marianne. I går kom du hit i taxi. Minns du det?

– Ja, de sa på sjukhuset att det här var min adress. De hade hämtat mig här och fått ett papper med ett nummer till en telefon i det här huset.

– Du hade ramlat och blivit skadad och jag ringde till ambulansen. Vi visste inte vem du var eller var du bodde.

Hennes hår var trassligt, hon hade en noppig vit sjukhusskjorta på sig och såg liten och hjälplös där hon satt. De andra hade berättat lite om henne, skrattat åt henne. Hon var nån sorts polis och de hade levt utanför samhället. Några av dem. Ja, och så var hon på jakt efter deras tidsmaskin. Marianne hade blivit lite orolig för att det skulle bli bråk om hon kom tillbaka, men Freddy hade varit hur snäll som helst.

– Det stämmer inte, sa Stella. Det var kallt och halt på marken, annars skulle jag inte ha ramlat. Nu är det sommar.

Marianne satte sig på huk för att komma i jämnhöjd med Stella och berättade att de hade varit på besök i huset bredvid. Det hade varit vinter och det hade varit en annan tid, senare än nu. Stella tittade upp när hon sa det. Hennes ögon blev närvarande, men hon sa ingenting. Marianne fortsatte: Ida och Ante hade varit med, och en liten tjej med ett tantnamn och kanske någon mer. Stella hade varit nere vid sjön med den lilla tjejen och då hade det hänt något.

Hon visste vad som hade hänt, men det här var en balansgång, att orientera Stella utan att anklaga henne för något hemskt, som att låsa in små barn i badhus. Hon ville inte väcka upprörda känslor, inte om det gick att undvika. Men Stella såg inte upprörd ut, bara uppmärksam.

– Minns du det? sa Marianne.

– En liten flicka, sa Stella. Är hon också här?

– Nej.

Marianne berättade att Stella sedan hade skickats ännu längre tillbaka, till den här tiden, med en tidsmaskin. Och Ida, Ante och Camilla var här för att hämta henne. När Stella hörde ordet tidsmaskin ställde hon sig upp som om hon plötsligt hade fått bråttom..

– Tidsmaskinen, var har de den? sa hon. Var är Ante Yang? Mitt uppdrag är att återföra honom och tidsmaskinen till Himmelska friden, den anakrona teknikens rättmätiga ägare.

– Ska du inte ha lite frukost först? Det där kan väl vänta, sa Marianne.

– Jag har redan blivit fördröjd. Jag sa till idioterna på sjukhuset att jag inte hade tid att stanna, men då stoppade de i mig tabletter och sen låg jag bara där. När jag frågade vem som hade tagit mina vingar tänkte de låsa in mig. Dårar och idioter, hade det varit i min tid hade deras karriär varit över, det lovar jag! Var är mina kläder?

– De hänger ute på tork. Jag kan hämta dem.

Stella nickade som om hon godkände den planen. Marianne tänkte att ett tack inte hade varit fel, men det var tydligen inte Stellas stil.

När hon kom in igen var Stella borta, hon hörde röster uppifrån, Antes, Stellas och så Canberras märkliga skällande. Och sen tutade en bil vid grinden, det var en lastbil, skit, leveransen av heltäckningsmattor, tapeter och diverse. Jäklar, det var ju därför hon hade gått upp så tidigt. Hon lade kläderna på soffan, hämtade checkhäfte och penna i handväskan och gick ut på trappan och vinkade till dem som kom med lastbilen.

Hon hoppades att checken skulle ha täckning när de väl lämnade in den på banken. Slutlönen från jobbet skulle komma in och hon fick nog be revisorn sälja lite fler aktier. Pengarna bara rann iväg, de måste komma igång med framtidsträffarna snart. Men först …

Först måste hon hjälpa till att lasta av alla grejerna, signera att hon hade fått dem, betala med den där checken, gå in och försöka avvärja något som inte alls lät bra där inne. Lastbilschaffisen och hans matsäck tittade undrande upp mot huset. Marianne log överslätande, som om det hade rört sig om något fullkomligt normalt.

– Är det nåt på tok? Behöver du hjälp? sa lastbilschaffisen.

– Nä, det är bara en hund som jag passar, sa Marianne.

Hon hade hoppats att de skulle åka sin väg då, men lastbilschauffören Benny blev entusiastisk och ville hälsa på jycken. Nej, tyvärr, sa Marianne, och då började han ge henne goda råd om hunduppfostran. Konsekvens, det var det viktigaste. Gå fot. Hundar vill veta vem som bestämmer, serru. Hon skulle aldrig behöva vara rädd för sin hund. Till slut hade hon nästan försäkrat Benny om att läget var under kontroll, och de åkte sin väg.

Det var tyst i trädgården. Sparvar. En ko som råmade i hagen på andra sidan vägen. En humla och vinden som blåste genom trädgrenarna. Det var så skumt så hon gick in och tittade. I det ena gästrummet hörde hon Freddy och Nisse, i det andra var det tyst och tomt.