Jag hör Moderaterna kräva 100 miljarder till för att rädda företagen undan krisen. 100 miljarder. I månaden.

Och visst, jag skulle helst använda pengarna för att öka omvandlingskraften i ekonomin. Bort från det fossila, men låta de smarta lösningarna växa. Jag tror ju på det här med att utveckla, snarare än bevara. Man skulle väl kunna säga att jag är lite mer liberal än Moderata samlingspartiet på det sättet.

Och jag ser nog hellre till att pengarna går direkt till dem som behöver få månaden att gå ihop, snarare än att lita till att styrelseproffs och storbolag placerar allt rätt. Jag är väl lite mer individualist än Moderaterna.

Men mot grundföresatsen har jag inga invändningar: Nu ska vi använda ekonomin för att rädda oss undan krisen i pandemins spår.

Och varför stanna där? Är det inte hög tid att satsa miljarder i månaden på att rädda barnen undan krisen i segregationens spår?

Och vården undan krisen i new public management-konsulternas spår.

Och äldreomsorgen undan krisen i de falska effektiviseringarnas spår.

Och mänskligheten undan klimatkrisen.

Plötsligt känns det länge sedan. Då när ekonomiskt ansvarstagande var att inte använda pengar, att låta dem läggas på hög eller – oftast – rulla i riktning mot de redan rikaste.

Nu är ekonomin till för oss.

Det kommer väl inte ta slut bara för att pandemin gör det? När en sådan insikt träffar oss går den väl inte att vaccinera bort?

Maktpyramiderna vinglar. Inga pengar i världen kan rädda stora män från litet virus. Vårt enda skydd är att vårdpersonalen kommer fram, tunnelbaneförarna kör dem, förskollärarna möter deras barn, avfallshämtarna plockar karantänens sopor. De som aldrig syntes, med jobben som inte märktes, visade sig vara de viktigaste vi har.

Kan då pyramiden resa sig igen, och än en gång lägga allt det viktigaste i skugga, när det här är över?

Plötsligt behöver man inte längre tro på något annat än ett hyfsat fungerande samhälle för att se att girighet är synd att bygga en ekonomi på. Riksdagen fryser aktieutdelningar och bonusar, och ingen lyssnar på riskkapitalisterna som gläfser när de står med mössan i hand och ber staten rädda dem.

Så varför ska vi göra det imorgon? Lever de inte av att vi tillsammans betalar för allt ifrån arbetskraftens utbildning till vägarna som leder till fabriken? Verkar de inte i ett samhälle som är lika gemensamt annars, som nu? Varför ska då pengarna i morgon igen gå först till några och sedan till oss andra? Nej, först en bra skola, en rejäl sjukvård, en trygg ålderdom – sedan kanske en liten utdelning till Gardell och hans kamrater om det finns pengar kvar.

Jag hatar den här pandemin. Den är farlig, skoningslös och osynlig. Men den har avslöjat mycket. Tryggheten fanns aldrig i det vi köpte på oss i globala varukedjor, sådant som paketerades någonstans och sedan rusade fram i lastbilar just in time. Tryggheten finns i det vi är beredda att göra för varandra. Det är äntligen finare att hjälpa sin granne än att äga en fjällstuga i alperna.

Inte kan vi väl glömma det igen?