I veckan släppte Jordbruksverket siffror som visar på en nedgång i köttkonsumtionen under år 2020:s första halvår. Djurens rätt räknade om statistikens olika viktenheter (många djur räknas i kilo och inte som individer) och fastställer att köttkonsumtionen har minskat med cirka 470 000 kycklingar och 60 000 grisar.

Grisarna är lika många som befolkningen i hela Mölndal. Kycklingarna är hela Uppsala och Malmös totala antal. Tillsammans slapp lika många som bor i hela Göteborg att dö under mellan januari och juni år 2020. Det kallas konsumentmakt. Vi får inte omyndigförklara oss själva och tro att politikerna har full kontroll över situationen när varje måltid och dryck vi stoppar i oss är politisk.

För många år sedan när jag var i radiosvängen drog jag mig inte för att håna veganer i sändning. Sånt tillåts man ju göra offentligt med galna ytterkantspersoner. Jag var en pragmatisk Stockholmsvegetarian som trodde att ägg växte på träd och som inte vågade se filmer från mjölkproduktionen när kalven tas ifrån sin mamma direkt efter födseln.

Jag vägrade titta, för att jag innerst inne var vegan. Faktum är att majoriteten av alla jag någonsin samtalat med är veganer innerst inne. När den där kossan flyr från slakteriet så hejar de på kossan, inte på djurfabriken. De lackar när de ser Don’t f**k with cats och Tiger king.
De hade stoppat majbrasans facklor om de visste att en igelkottsfamilj sov i högen och de hade aldrig betalat för ett turistfoto med en drogad apa som fått sina tänder utdragna.

Men i slutet på dagen är de som den galopperande detektiven Ace Ventura som älskar djur, hatar djurplågare men som samtidigt äter dem. Jag ber Ace om ursäkt om han nu råkar vara vegan.

Vår syn på djuren är skev och ologisk, och få har beskrivit så utförligt som den amerikanska författaren Melanie Joy, tillika professor i sociologi och psykologi, som skrivit boken Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor.

Joy lanserar begreppet karnism, ideologin som gör att vi äter och klär oss i vissa djur, men älskar och klappar andra. Karnismens normaltillstånd är att köttätandet som ideologi är osynligt, det är inget val eftersom att alla andra gör det. Veganism är däremot en synlig ideologi som man väljer. Precis som att alkoholdrickandet anses vara ett icke-val samtidigt som nykterister tvingas svara på frågan ”varför dricker du inte?”.

I sina föreläsningar återkommer Melanie Joy ofta till samma exempel.
Tänk dig en middagsbjudning där det serveras en god köttgryta. En nyfiken gäst frågar värden efter receptet och får svaret att grytan är gjord på golden retriever, varpå alla blir illamående och slutar att äta.

Hur kommer det sig att vi är vi kärleksfulla mot vissa djur men i nästa stund äter andra djurs kött?

Varför är vissa djur keldjur och andra djur middagsmat?

Varför är den som dödar sin undulat en psykopat?

Varför är den som äter en död gris en normal människa?

Varför är den som inte vill döda något djur en extremist?