I katastrofens mittpunkt, där lågorna närmar sig alltmer, är luftkvaliteten ännu sämre. Allt över 25 mikrogram fina partiklar per kubikmeter betraktas som skadligt. Kamloops, den stad som för närvarande härbärgerar många evakuerade, uppmäter i snitt 684,5 mikrogram per kubikmeter. Därmed konkurrerar den med Beijing när det är som värst där. Flygbolagen ställer in flyg, och på akutmottagningarna skockas människor med andningsbesvär.

Sedan den här katastrofen började har omkring 840 enskilda bränder uppstått, vilket enligt Röda Korset i skrivande stund har tvingat runt 50 000 människor att fly sina hem. I början av juli utlyste myndigheterna extremt nödläge, och när vi väl kommer hit har det redan förlängts två gånger. Hundratals hus och byggnader har jämnats med marken och hela samhällen, bland annat ursprungsfolkens reservat, har i princip lagts i aska.

Hittills har i grova drag 4 700 kvadratkilometer skog, jordbruksmark och prärier brunnit upp. Därmed är detta den näst största brandkatastrofen i British Columbias historia – och den är fortfarande i full gång, vilket kan göra den till den största någonsin.
Jag ringer en vän i Kamloops. »Alla som kan åker långt härifrån med sina barn, särskilt om de är små.«
Vilket sätter saker och ting i perspektiv för oss på kusten. Det må vara rökigt, men vi kan ändå skatta oss lyckliga.

Jag har inte varit ledig en dag, och än mindre en helg, sedan nyår och den nya regeringen tillträdde i USA. I likhet med så många andra har jag varit på alldeles för många möten och gått i demonstrationståg tills jag fått skavsår. Jag skrev en bok som i dimma, och turnerade sedan med den. Och min man Avi och jag var med om att starta Språnget, en ny politisk organisation. Under hela vintern och våren utgjorde »B.C. i augusti« vårt  familjemantra.

Det var mållinjen (om än bara en temporär sådan), och vi hade helt och hållet föresatt oss att kollapsa på den. Det var också enda sättet för oss att hålla vår femårige son Toma på banan. Under kalla kvällar på östkusten målade vi för oss upp de skogsvandringar vi skulle göra, de kanotfärder och simturer. Vi fantiserade om björnbären som vi skulle plocka, smulpajerna som vi skulle baka. Vi radade upp de mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, mor- och farbröder, kusiner och gamla vänner som vi skulle hälsa på.

Den här pausen (»självomsorg«, som mina yngre kolleger plägar kalla det) antog mytiska former hemma hos oss. Vilket kanske är skälet till att jag är lite långsam med att fatta hur allvarliga bränderna – och röken – är.
Den första dagen är jag säker på att solen kommer att ha bränt bort den till lunchdags. På kvällen kungör jag att den kommer att vara bortblåst nästa morgon, och att vi åtminstone kommer få en skymt av den verkliga himlen. Under den första veckan hälsar jag hoppfull varje ny dag, övertygad om att det bleka ljuset som letar sig in bakom gardinerna bara är lite morgondimma. Varje ny dag har jag fel.

Prognoserna om milt och lugnt väder som tycktes så lovande innan vi åkte hit visar sig ha blivit en förbannelse. Soliga, vindlösa dagar ligger röken alldeles stilla, likt ett orörligt utomhustak, när den väl har lagt sig ovanför oss. Dag efter dag efter dag.

Jag är galet allergisk. Häller litervis med droppar i ögonen och petar i mig antihistamin långt över rekommenderade doser. Toma får så mycket hudutslag att han måste sättas på kortison.

Jag tar ständigt av mig glasögonen och putsar dem, gnider först med tröjan, sedan med en mikrofiberduk, sedan med riktig fönsterputs. Inget hjälper. Inget får det suddiga att försvinna.

Efter en vecka i tjockan börjar världen kännas liten. Livet efter röken börjar kännas som ett rykte. Vid havsstranden kan vi vanligtvis se tvärs över Salish Sea till Vancouver Island: nu får vi kisa för att kunna se några klippblock på ett par hundra meters avstånd från stranden.

Jag har tillbringat hela vintrar på den här kusten då vi knappt fick en skymt av solen. Jag lärde mig att älska den stålgrå skönheten, bergens oändliga antal nyanser av grått. Den låga himlen och dimmans rörelser. Men det här är annorlunda. Röken har något livlöst över sig. Den bara vilar här, orörlig och monoton.

Täcken av smog är något som många människor på den här planeten har fått lära sig att leva med i stora förorenade ständer som Beijing, New Delhi, São Paulo och Los Angeles. Men rök från skogsbränder är lite annorlunda. Delvis för att man vet att det man andas in inte är luftföroreningar från kraftverk eller bilavgaser, utan rök från träd som fram tills helt nyligen levde. Man andas in skog.

Jag kommer fram till att djuren är deprimerade. Sälarna tycks sticka upp huvudet på ett renodlat utilitaristiskt sätt, bara för att ta ett andetag och sedan försvinna under den grå ytan igen. De leker inte. Örnarna flyger bara för att de måste, det är jag övertygad om, inte för att det är kul – de varken svävar eller surfar i vinden. Förvisso är detta säkert bara något som jag fantiserar om, projicerar i förmänskligande anda – det är en av mina ovanor.
Jag mejlar till en vän i Seattle, en framstående miljöaktivist, för att fråga hur det går för honom i röken. Han meddelar att fåglarna har slutat sjunga, och att han är ständigt arg. Då är jag åtminstone inte ensam om det.

Det börjar slå mig hur osäkert allting är, även när det inte brinner. Den här delen av British Columbia, som tekniskt sett är en tempererad regnskog, är en krutdurk. Än så länge har vi under den här sommaren fått mindre än 15 milliliter regn. Undervegetationen i skogen, som brukar vara fuktig och mjuk, är gul och uttorkad och knastrar under våra steg. Man kan lukta sig till eld-
faran.

Vägarna kantas av gula skyltar som kungör att det råder fullständigt eldningsförbud. Varje gång vi sätter på radion varnas det mer och mer desperat för att göra upp öppen eld, slänga ut cigarettfimpar från bilen eller smälla av fyrverkerier. En kille lyckades dra på sig en natt i fängelse och över tusen dollar i böter efter att han på fyllan firade att hans hus hade klarat sig efter en smärre eldsvåda genom att bränna av fyrverkerier – vilket mycket väl kunde ha lett till ännu en brand.

Det är tydligt att ett enda åskväder – eller ett par vårdslösa campare – skulle räcka för att få allt det här att gå upp i lågor. Vi har varit i närheten av något sådant förut. För två år sedan hotades större delen av kusten omkring tjugo minuter härifrån av en allvarlig skogsbrand som kostade en lokalinvånare livet då han hjälpte till att bekämpa lågorna. Men trots alla de år som jag har tillbringat här har jag aldrig förrän den här veckan verkligen tänkt på vad det skulle innebära om en sådan brand hamnade bortom kontroll.

Nu gör jag det, och det känns inte behagligt. Sunshine Coast har en åretruntbefolkning på trettio tusen personer, med tillgång till en enda motorväg som slutar vid en färjeterminal. Hur i helvete ser en akut evakuering ut på ett ställe som man inte kan ta sig ifrån?
Jag ställer frågan till lokala vänner. De ser oroliga ut, och talar om vilka som har olika slags fiskebåtar.

Efter nio dagars tjocka får vi förfärliga nyheter. En lantarbetare i Sumas i Washington (en dryg kilometer från gränsen till Kanada) där röken är kvävande har dött på sjukhus i Seattle. Honesto Silva Ibarra kom till USA från Mexiko med ett temporärt H-2A-visum för att arbeta under skördesäsongen. Han var tjugoåtta år gammal och plockade blåbär på Sarbanand Farms, som ägs av Kalifornienbaserade Munger Farms, när han började känna sig sjuk.

Silvas kolleger menar att han dog på grund av skadliga arbetsförhållanden: långa dagar, få raster, otillräckligt med mat och dricksvatten – allt detta i kombination med den tunga rök som blåste in från British Columbia. »Arbetarna har varit utarbetade, undernärda, inte fått tillräckligt med vätska, och detta har pågått i veckor«, sade Rosalinda Guillen, ordförande för mänskliga rättighets-gruppen Community to Community Development. Journalisterna fick höra att vissa arbetare hade svimmat medan de jobbade.

En representant för Munger Farms säger att Silva dog efter att ha fått slut på sin diabetesmedicin, och att värmen och röken från skogsbranden »inte hade något med saken att göra«. Företaget hävdar också att de gjorde allt som stod i deras makt för att rädda honom.

Vilken (eller vilka) orsaken (eller orsakerna) till hans död än var ger företagets sätt att behandla Silvas kolleger när de framförde sina klagomål en blodisande inblick i exakt hur vådligt livet kan vara för Amerikas tusentals gästarbetare. Efter att Silva blev inlagd på sjukhus organiserade arbetarna en endagsstrejk för att kräva svar och bättre villkor. Sextiosex av dem fick omedelbart sparken på grund av uppstudsighet. Plötsligt stod de utan något sätt att ta sig hem till Mexiko, och utan att ha fått betalt för sina sista arbetsdagar.

Efter att ha organiserat ett protestläger, demonstrerat utanför företagets kontor och fått uppmärksamhet i lokala medier lyckades arbetarna få ut sin lön, och Munger har enligt företagets talesperson »frivilligt erbjudit säker transport hem för samtliga arbetare som fått sparken«.

Men de jobb som de desperat behöver fick de inte tillbaka. Munger levererar till Walmart, Whole Foods, Safeway och Costco. Norr om gränsen kommer liknande rapporter om visstidsanställda jordbruksarbetare som svimmar och blir sjuka på jobbet, där röken tycks spela in. Och de som försvarar arbetarna påpekar att de arbetsgivare som står för visumen ofta skickar hem sjuka löntagare som defekta varor snarare än att ta hand om dem. Enligt Canadian Broadcasting Corporation har minst tio arbetare från ett varmt och rökfyllt British Columbia skickats tillbaka till Mexiko och Guatemala, då de »ansetts vara för sjuka för att kunna arbeta«.

Ordfront förlag 2020