De senaste åren har det med jämna mellanrum dykt upp texter i media från inflytelserika feminister där transpersoners, och speciellt transkvinnors, plats inom den feministiska rörelsen ifrågasätts.

Ett av de argument som framförs, och som återanvänds flitigt i efterkommande diskussioner på diverse sociala medier, är att transkvinnor inte har tillräckligt mycket erfarenhet av att ”leva som kvinna” för att på riktigt kunna förstå kvinnoförtryck. 

Att förtryck enbart kan förstås av någon som själv levt med det är givetvis inte sant, men påståendet ger ändå upphov till en del frågor kring när en person, enligt den argumentationen, har tillräckligt mycket könserfarenhet för att få lov att ingå i den feministiska rörelsen.  

I Afghanistan finns en tradition, minst hundra år gammal, som kallas bacha posh. Den innebär att familjer som fått en massa döttrar – som där har mycket lägre status än söner – vid födelsen av ännu en dotter kan välja att helt enkelt omköna henne till en pojke. Hon får en pojkes namn och uppfostras som en pojke, med alla de fördelar som kommer med det i ett mycket patriarkalt samhälle.

Många av de flickor som lever som bacha posh fortsätter att göra det när de kommit in i puberteten och i det vuxna livet, mycket på grund av friheten det för med sig, och trots de nackdelar det för med sig i förhållande till att kunna skapa sin egen familj och stigmatiseringen från omvärlden när den inser att de inte är ”riktiga” män.

Har backa posh-kvinnorna en plats inom feminismen? De har så kallat kvinnliga genitalier, och vet att de är flickor, men har uppfostrats som pojkar och uppfattas av omvärlden som pojkar under större delen av sin uppväxt. De har den levda erfarenheten av att vara pojkar – men de har också den levda erfarenheten av att vara flickor som uppfattas som pojkar. 

I Papua Nya Guinea och Dominikanska republiken har det i vissa samhällen uppstått en genetisk förändring som medfört att många barn fötts med tämligen oklara yttre könsdelar, där man inte kunnat avgöra om barnet är en flicka eller pojke. I brist på ett könsneutralt alternativ har dessa barn oftast uppfostrats som flickor, fått flicknamn, och har själva identifierat sig som flickor under sin barndom. När de blivit äldre och deras kroppar utvecklats har många av dem insett att de inte alls är flickor utan faktiskt är pojkar, och har således helt sonika bytt könsroll. 

Har dessa pojkar en plats inom feminismen? Skulle man säga att de, som kategoriserats som flickor och levt som flickor hela sin barndom och som själva ansett att de var flickor, inte har den levda erfarenheten av att vara flickor eftersom de rent fysiologiskt visade sig ha så kallat manliga könsdelar? Eller att de inte har den levda erfarenheten av att vara pojkar eftersom de hela sitt liv upp till den punkten då de insåg att de var pojkar trodde att de var flickor? 

Jag har en mycket god vän som jag känt sedan vi var unga tonåringar. Hon kommer ut som transkvinna nu, när hon är 40. Hon har levt hela sitt liv hittills som man, sett ut som en man, talat som en man, gått som en man, och så vidare. Har hon den levda erfarenheten av att betraktas som en kvinna? Nej. Men hon har, liksom bacha posh-kvinnorna, ett helt livs erfarenhet av att vara kvinna men betraktas som en man.

Har hon en plats inom feminismen? För mig är svaret i alla fall självklart.