”Det räcker inte längre att göra allt vi kan, vi måste nu göra det omöjliga” säger Greta Thunberg som slutkläm till sitt sommarprat, syftande på hur svårt det är att rädda klimatet. Över två miljoner lyssnade – flera veckor efteråt pratas det ännu om hur det bästa med det är hennes brutala ärlighet. Men hur får man någon att göra det omöjliga? Den smittsamma känslan av vanmakt får få att anstränga sig mer, men desto fler att ge upp.

Vilka konsekvenser får ärligheten? Går det att vara brutalt ärlig och ändå behålla tillräckligt höga förhoppningar om att lyckas för att orka kämpa vidare?

Vi är dåliga på att anstränga oss i onödan. Innan vi uppbådar någon möda vill vi tro att det är möjligt att nå målet. Lyckligtvis är vi duktiga på att överskatta våra chanser, vilket gör oss säkra nog att offra något för att fumla tag i de halmstrån till chanser som finns. För att ta ett exempel: få hade satsat på en skakig karriär inom skrivande, konst eller youtubande om de inte hade överskattat sina chanser att lyckas.

Vi behöver en gnutta verklighetsfrånvänd utopism för att lirka fram den enorma motivation som krävs för att göra det omöjliga. Om vi blir desillusionerade – om jag ska tänka realistiskt – går det snabbare åt pipsvängen.

Studier visar att studenter som har höga förväntningar på sig presterar bättre än de som har låga. Detta kallas för pygmalioneffekten. Harvardprofessorn Robert Rosenthal lät en grupp studenter höra en lögn: att de hade IQ i paritet med genier. Lögnen fick dem att justera sina ansatser efter antagandet att de ägde ett genis potential – det omöjliga framstod som tillräckligt möjligt för att bli värt ett försök. Effekten blev att betygen steg mot skyarna. Samma princip gäller för klimatkrisen.

Det krävs trixande med ambitionerna – som när elefanten Dumbo i Disneyfilmen med samma namn lärde sig något så omöjligt som att flyga tack vare att han blev itutad att det skulle bli möjligt, om han bara höll i en svart fjäder. När Greta Thunberg säger att de lösningar vi behöver inte finns på kartan behöver mänskligheten en svart fjäder för att våga göra något så drastiskt som att rita en ny. 

Dumbo levde upp till artificiellt skapade skyhöga förhoppningar, med makalösa resultat. Skyhöga förhoppningar odlas genom att göda dem med lösningar – lösningar som kanske inte är effektiva i sig. Ta the green new deal som Greta Thunberg så förkrossande klarsynt kritiserar, eller havremjölksdrickandet som Rebecka Kärde elegant raljerar över i DN. Visst, de har föga reell effekt; the green new deal stjäl debattid från annat och havremjölksdrickandet ger folk ett falskt intryck av att de redan kommit någonvart. 

Men vi måste ha något att göda hoppet med för att orka göra något, i synnerhet det omöjliga, såsom att riva upp existerande avtal och omdana det politiska systemet. Om vi ska agera, ge oss då några halmdockor, luftslott och nudistpartyn med nakna kejsare att dyrka tillsvidare, i form av klimatkompenserad kartong, secondhand-strumpor och fantasier om – de blir en trampolin till vidare försök. Om det inte vore för en vit lögn hade Dumbo kanske blivit en tecknad Roy Scranton.

För den som tror att lyckan hägrar vid nästa försök blir det orimligt att ge upp. Om vi inte hade insisterat på att överskatta våra chanser och strunta i omöjlighet, hade vi då haft en civilisation? Om vi inte kan säga att det omöjliga är möjligt, kommer vi då kunna anstränga oss tillräckligt för att ha kvar den? 

Det är ingen slump att en synonym till ”desillusionerad” är just ”vingbränd”. So, fake it til’ you make it – ibland kan en lögn bli sanningens hävstång.

Tumme upp: 

Att föra djupa konversationer med främlingar.

Tumme ned: 

Att bestämma möte med en exvän för att tala ut och inte veta om man ska kramas eller inte och samtidigt veta att man alltid kan skylla på corona.