I den amerikanska valrörelsen har alltid USA:s historia varit hårdvaluta. Diskussioner kring vilka värderingar som ska råda i samhället sker ofta i form av diskussioner om symboler plockade ur landets relativt korta historia. Oftast fokuserar en sittande president som vill bli omvald på sina framgångar och på att skapa hopp inför framtiden. Efter en hantering av coronapandemin som upplevs som misslyckad också av många republikaner och mycket allvarliga ekonomiska problem i spåren av pandemin verkar Donald Trump mer eller mindre ha givit upp hoppet om att kunna förmedla ett positivt budskap. I sina tal under nationaldagshelgen som gick fokuserade han nästan enbart på att kritisera dem som river ner monument och han har trots många påstötningar ännu inte besvarat frågan om han tycker att det är fel att använda sydstatsflaggan.

Fenomenet att vilja riva ner monument är inte nytt. Det är så pass gammalt att det har ett eget namn från klassisk grekiska. Ikonoklasm. I våg efter våg har monument rests och rivits ner beroende på vilka ideal en ny härskarklass vill fokusera på, men också folkliga resningar innebär ofta att man riktar sin ilska mot offentlig utsmyckning.

Det är alltså inget nytt som händer i USA, varken upproret mot rasistiska strukturer eller attackerna på offentliga monument. I mångt och mycket handlar den djupgående konflikten i det amerikanska samhället om det offentliga rummet, den utspelar sig åtminstone där. Kampen står ju om vem som ska ha makten över vilka regler som ska gälla i samhället. Om övergrepp som begås av dem som är satta att kontrollera det. När BLM-demonstranter står i timmar ansikte mot ansikte med hela poliskårer i olika städer i landet är det en väldigt specifik kamp det handlar om. Gator och torg förvandlas till symboliska slagfält och de som gör uppror vill ersätta symboler för det man bekämpar med sina egna.

Ständig kamp mellan två principer

Det amerikanska inbördeskriget utkämpades mellan två kulturer, förenklat den slavägande plantagekulturen i söder och den alltmer industrialiserade, ekonomiskt och socialt liberala i norra USA. Jeffrey Robertson är expert på rasfrågor för organisationen American Civil Liberties Union. Han säger i en föreläsning att sydstaterna förlorade kriget, men vann freden. Med det menar han att konfederationen visserligen förlorade militärt, men de lyckades ändå se till att de principer som de hade försvarat kunde bestå. Det tog flera år innan alla slavar befriades och segregationen lagstadgades i många delstater i ett apartheidliknande system.

Än i dag vajar sydstatsflaggan på många ställen i landet, även om den börjar förbjudas här och där. Än i dag står statyer kvar över människor som försökte bryta sig ut ur USA eller genomföra en kuppartad förändring av landet, konfederationens medlemmar. En av de mest fascinerande lärdomarna av Robertsons föreläsning är att nästa inga statyer restes under inbördeskriget. En del restes under tiden efter kriget. Majoriteten är från tiden 1890–1920. Dessutom restes en del under en mindre våg under nittonhundratalets mitt som fungerade som ett svar på den svarta människorättsrörelsens krav.

Människor blir monument för att de står för något som den som reser monumentet vill befästa eller fira, visar Robertson. Det människor attackerar när de ger sig på sådana monument är visserligen ofta individuella exempel på personer som upplevs som fiender till ett öppet och gott samhälle, men det är främst som representanter för en ideologi och en kultur som de attackeras. Det händer att statyer som föreställer personer som vi inte upplever som rasister förstörs eller rivs ned, ibland av misstag eller av okunnighet, men också för att de trots att de kanske inte är de värsta förbrytarna ändå symboliserar det gamla, bakåtsträvande.

Kulmen på en utveckling

De olika delstaterna har sin egen historia, sin egen relation till den federation som USA utgör och egen lagstiftning. I ett fåtal delstater är det förbjudet att plocka ner offentliga monument, men i andra delar av landet har en hel del statyer tagits ner i synnerhet under de senaste decennierna. Det har mest handlat om statyer över representanter för de besegrade sydstaterna, men nu skärskådas också andra än de mest uppenbara monumenten. Det har gjort att historiska figurer som Christofer Columbus och amerikanska presidenter som varit slavägare eller försvarat segregationen kommit i fokus.

Stödet både för BLM och för att göra en översyn över vilka ideal som ska råda i det offentliga rummet är stort. 2017 sa AHA, American Historical Association, att man genom att ta bort ett monument inte ändrar historien, utan sätter fokus på hur historien har tolkats tidigare och försöker ändra den tolkningen. De påpekade att de flesta monument hade rests utan något som ens liknar en demokratisk process.

Vreden efter i synnerhet det brutala mordet på George Floyd har snabbat på en utveckling som redan var igång, den har inte orsakat den.

Ringar på vattnet?

Under våren och sommaren har protesterna mot rasism och polisvåld spritt sig till andra delar av världen. De mest intensiva demonstrationerna har lugnat ner sig här i Europa, men kraven på att plocka ner statyer har fortsatt att höjas och också resulterat i att flera statyer och monument har tagits ner.

Det går att se de europeiska demonstrationerna som populärkulturella uttryck, en effekt av den amerikanska kulturens särställning i världen, men då glömmer man att USA är en produkt av europeisk kolonialism, att landet byggdes av främst engelsmän som bar på ideal som de tagit med sig över Atlanten.

Det hade begåtts mängder av övergrepp redan när USA bildades i civilisationens namn och de fortsatte att begås långt efter att USA blivit självständigt. USA är inte heller unikt som kolonial konstruktion. Det rasistiska Sydafrika och andra afrikanska länder som styrdes av vita minoriteter hade samma koloniala rötter och problemen finns kvar på många ställen. De personer som skapade och utnyttjade dessa system står ännu kvar som statyer på många håll i Europa och det är det som kraven på förändring riktar in sig på till och med här i Sverige även om vi inte lever med lika påtagligt rasistiska strukturer som i USA.

Leopold II

Leopold II av Belgien var kung 1865–1909 och är främst känd för att ha skapat Kongostaten. Det som i dag är Kongo-Kinshasa var länge kungens egendom. Han använde sin makt över området till att berika sig själv, främst genom en hänsynslös jakt på elefanter för att få fram elfenben i stora mängder. Med tiden började man också odla gummi i stora mängder. Den lokala befolkningen behandlas som slavar och med mycket brutala metoder och miljontals människor dog som följd av Leopolds härjningar.

Protesterna mot att Leopold II fortfarande hyllas med monument i Belgien ledde till att en staty föreställande honom togs ner i Antwerpen i juni i år. En liknande staty har också tagits bort i Ghent. Grupper i landet vill att alla koloniala statyer tas ner och i Bryssel har en ledamot i kommunfullmäktige föreslagit att man ska låta konstnärer måla antikoloniala budskap på en staty över Leopold.

Winston Churchill

I Storbritannien har en del statyer redan försvunnit från gatubilden. Edward Colston blev på 1600-talet rik på att handla med slavar från Västafrika. Han stod länge staty i Bristol, men statyn revs ner i juni av demonstranter och slängdes i floden Avon. Ett hundratal andra liknande statyer och byggnader döpta efter historiska personer har identifierats och finns samlade på en hemsida; ”Topple the racists”.

Winston Churchill finns med bland namnen på dem som rörelsen uppfattar som negativa exempel. Han gjorde uttalanden som var tydligt rasistiska. Kritiker pekar också bland annat på hans ansvar för svältkatastrofer i bland annat nuvarande Bangladesh och för brutal behandling av rebelliska kurder och afghaner.

En staty av honom målades med graffiti under en BLM-demonstration i London.

Christopher Columbus

Columbus går att se som den ursprungliga symbolen för kolonialismen. Naturligtvis skulle den europeiska koloniseringen av världen skett också utan honom, men hans upphöjda plats som upptäckare har gjort att kritiken mot honom blivit extra hård.

2018 togs en staty föreställande slavhandlaren Antonio López bort i Barcelona, medan stadens Columbusstaty fått stå kvar. Nu höjs kraven på att också den statyn ska tas bort.

I USA har flera Columbusmonument plockats ner av myndigheterna och välts eller förstörts av demonstanter. Senast för ett par dagar sedan revs en sådan staty ner i Baltimore och slängdes i vattnet i stadens hamn.

Sverige

I Sverige har kraven varit förhållandevis tystlåtna. Också svenska upptäcktsresande har begått brott mot mänskligheten. Louis De Geer står staty i Norrköping trots att han handlade med slavar i företaget Afrikanska kompaniet.

Carl von Linné kritiseras för att hans forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen” enligt en namninsamling som samlat in uppåt tvåtusen underskrifter. Hans sätt att indela mänskligheten i grupper utifrån deras hudfärg och ge dessa grupper olika karaktärsdrag sägs i namninsamlingen ha använts ”som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”.