– Det är en form av upplevelsecykling, säger Anders Selin, som har blivit biten.

Mountainbike, BMX och trail är bara några exempel på avknoppningar från den traditionella landsvägscyklingen. Den allra senaste varianten bland cykelentusiaster kallas för gravel eller grusvägscykling.

Gravel är det engelska ordet för grus, och här handlar det om att lämna landsvägen och bege sig ut i skog och mark på grusvägar och enklare stigar – men med en grusvägscykel, som är en sorts landsvägs- eller racercykel.

– Jag gillar att man får motion samtidigt som man kommer ut i naturen och får en mer varierad upplevelse. Att nöta på landsväg kan bli lite enahanda – i alla fall om man är ute ensam, säger Anders Selin.

Han är en erfaren landsvägscyklist och har tränat och tävlat ända sedan han var ung och bodde i Härnösand.

– Förr när jag tävlade körde man faktiskt lika mycket på grus som på asfalt. Så fort man åkte av Riks 13, nuvarande E4:an, upphörde asfalten.

Flexibel cykel

På ett sätt kan man säga att det är en cirkel som sluts för Anders Selin. På Gotland, där han bor sedan många år, finns ett hängivet gäng cyklister som bland annat arrangerar Sveriges största motionslopp i genren, Gotland Gravel. Antalet deltagare var i fjol 240 och i år hade man räknat med 350.

– Men tyvärr är det inställt på grund av coronan.

Ön med alla sina vindlande grusvägar och stigar inbjuder verkligen till utflykter.

– Det som skiljer en gravelcykel från en traditionell racer är att ramen måste ha utrymme för lite större däck som tål att köra på grovt grus, stenar och rötter, säger Anders Selin.

Landsvägsdäck är upp till 28 millimeter breda, medan grusvägsdäck bör vara mellan 30 och 50 millimeter.

– De flesta ligger runt 38–40 millimeter. De ska ha mer volym – både för komforten och hållbarhetens skull. Rullmotståndet ökar lite, men du kan fortfarande använda den på landsväg och till exempel pendling till och från jobbet utan problem.

Att cykeln är flexibel är a och o. Förutom de större däcken ska det även finnas utrymme för att montera stänkskydd och fästa väskor på den.

– Man vill kanske kunna ha med sig ett klädombyte, matsäck eller till och med ett litet tält. Och reservdelar och några verktyg, säger Anders.

En och annan punktering får man räkna med och behöver kunna hantera.

”Tokförälskad”

En annan som är engagerad grusvägscyklist är Gerry Askefalk i Nacka öster om Stockholm. Han har precis som Anders börjat som landsvägscyklist, men gått över helt till grusvägsvarianten. Han ligger bakom Facebookgruppen Gravel bike Sverige, där han delar med sig av information och tips och arrangerar gemensamma cyklingar.

– Jag blev tokförälskad efter första turen. Du slipper bilarna och får en helt annan naturupplevelse. Vårt motto sammanfattar gravel bra: ”Färre bilar, fler örnar”, skrattar han.

Nyligen arrangerade han en nattcykling, då han såg hjortar, rävar, grävlingar, harar och fladdermöss.

– Det var bland det häftigaste jag har varit med om. När vi startade såg vi solen gå ned vid Torö stenstrand i Stockholms skärgård. Sedan mötte vi soluppgången vid Årsta havsbad.

Han brinner för att fler ska hitta sporten och tycker inte att utrustningen är så viktig.

– Jag brukar säga att alla cyklar är gravelcyklar. Huvudsaken är att du kommer ut och testar oavsett om du har en vanlig damcykel, racer, mountainbike eller en speciell gravelbike.

Grusvägscykling började i USA för ungefär fem år sedan med cyklister som sökte sig bort från trafiken. Där, precis som här, finns väldigt många grusvägar.

– Det ger bra träning, men blir vad du gör det till. En mils landsvägscykling motsvarar 1,5 mils gravelcykling. Terrängen är oftast mer kuperad och grus ger mer motstånd, säger Gerry Askefalk.

Ett äventyr

Den största utmaningen är att hitta fina rundor. Det gäller att vara utrustad med bra kartor och gps.

– Det kräver mycket planering. Gruppen på Facebook handlar till stor del om att dela med sig av turer.

Att bara ge sig ut och ”vilsecykla”, som Gerry kallar det, kan vara roligt. Men vill man vara säker på att komma fram, och inte tvingas vända vid ett kärr eller för att vägen har vuxit igen, bör man ta ut banan i förväg.

För honom tar det minst en timme att reka inför en cykling. Han använder tre verktyg: Grunden är Nationell vägdatabas, NVDB, som han sedan kompletterar med Google street view och Lantmäteriets funktion Min karta. Utifrån dessa ritar han upp en tur, oftast rejäla utflykter på mellan tio och femton mil.

– Det finns också appar i telefonen där man kan lägga in sträckan och få vägledning längs vägen. Ibland tar vi tåg eller båt tillbaka.