Kunskapen om diskrimineringslagen, i synnerhet förbudet mot repressalier, är dålig i landets kommuner. ”Det är anmärkningsvärt att kommuner i rollen som arbetsgivare inte följer lagen i större utsträckning och tydligt att de behöver förstärka sina kunskaper om diskrimineringslagen”, kommenterade DO, Agneta Broberg, rapporten.
91 procent (262 av 287) av landets kommuner har brister i antingen riktlinjer eller rutiner enligt granskningen från Diskrimineringsombudsmannen, DO. Det betyder att 25 kommuner, det vill säga 9 procent, uppfyller lagens krav. I 75 procent (15 av 20) av landsting/regioner fanns brister.
I rapporten Vilja, förstå, kunna, som presenterades för en månad sedan, gjorde DO en analys av sin granskning av kommuners riktlinjer och rutiner för att förhindra trakasserier, sexuella trakasserier och repressalier som genomfördes 2017–2018.
Vad tyckte ni var det mest förvånade resultatet?
– Att så få kommuner har riktlinjer och rutiner för att förhindra trakasserier, sexuella trakasserier och repressalier, trots att de är skyldiga att ha det enligt diskrimineringslagen, DL. Det är också förvånansvärt med tanke på att det är ganska konkreta lagkrav: att ha riktlinjer som ska klargöra att vissa beteenden inte är acceptabla och rutiner som handlar om tillvägagångssätt i fall då trakasserier, sexuella trakasserier eller repressalier ändå uppstår, säger Ann Frisell Ellburg, utredare på DO och projektledare för rapporten.
Problem som pekas ut är bristen på kunskap om diskrimineringslagen, kunskap om de olika diskrimineringsgrunderna och begreppen repressalier, trakasserier och sexuella trakasserier samt skillnaden mellan den och arbetsmiljölagen, AML.
I rapporten skriver DO: ”Såväl AML som tillsynen över densamma [har] funnits i flera decennier och upplevs kanske som mer välbekant än DL. Gamla rutiner har måhända uppfattats som meningsfulla på lång sikt och därmed känner sig kommunerna kanske mer hemmastadda med det systematiska arbetsmiljöarbetet.”
"Kommunerna otillräckliga kunskaper"
I 90 procent av kommunerna finns brister gällande kraven för att förhindra repressalier, vilket kan jämföras med brister i 50 procent av kommunerna gällande trakasserier och 40 procent gällande sexuella trakasserier.
Varför är bristerna gällande kraven för att förhindra repressalier högre?
– Det kan bero på att kommunerna har otillräckliga kunskaper om DL och inte känner till repressalieförbudet. Men även bristerna vad gäller trakasserier och sexuella trakasserier är bekymmersamma, då så pass många kommuner brister även där. Det tyder också på att kommunerna inte i tillräckligt hög utsträckning håller sig à jour med vad diskrimineringslagen kräver av dem som arbetsgivare, säger Ann Frisell Ellburg.
I rapporten står: ”Ett tydligt mönster i underlagen är ordrika beskrivningar av kommunernas syn på hur arbetsklimatet och arbetsmiljön ska vara. Kommunerna framställer det både i allmänna ordalag och i termer av ett pågående förebyggande arbete mot diskriminering och ett främjande arbete med fokus på att främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. De skildrar dock inte alltid hur detta arbete ska gå till och kopplar det inte alltid till bestämmelserna i DL.”
Enligt diskrimineringslagen (3 kapitlet, 6 paragrafen) ”ska arbetsgivare ha riktlinjer och rutiner för verksamheten i syfte att förhindra trakasserier, sexuella trakasserier och repressalier”.
Repressalieförbudet ska alltså utgöra ett skydd från bestraffning för den som anmäler diskriminering. På DO:s webbplats beskrivs att skyddet omfattar personer som har anmält diskriminering, påtalat att någon bryter mot diskrimineringslagen, medverkat i en utredning om diskriminering och avvisat eller fogat sig i trakasserier eller sexuella trakasserier.
Tillsyn sammanföll med metoo-rörelsen
Tillsynen sammanföll med metoo-rörelsen som 2018 lyfte sexuella trakasserier på agendan. ”Av den anledningen är det desto mer förvånande att inte alla kommuner har riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier”, skriver DO.
– Det är svårt att svara på vilket inflytande #metoo har haft på kommunernas framtagande av riktlinjer och rutiner, då vi inte har undersökt det. Det är riktigt att vi som myndighet har i uppgift att informera om DL, men det är också upp till kommunerna att hålla sig uppdaterade om bestämmelserna i DL och att som arbetsgivare leva upp till dessa.
Enligt DL:s definition är trakasserier ett uppträdande som kränker någons värdighet och har samband med en av diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Sexuella trakasserier är beteende av sexuell natur som kränker någons värdighet.
– I rapportens avslutande del lyfter vi fram att kommunerna måste vilja, förstå och kunna. Konkret innebär det att det alltså måste finnas en vilja hos kommunerna att förstå syftet med och tillämpa DL och alla delar av densamma för att kunna öka kunskapen om den bland både chefer och medarbetare. För att kunna implementera och tillämpa DL krävs bland annat att det finns tillräckligt med personella och ekonomiska resurser, personell kompetens och organisatoriska förutsättningar för att kunna utbilda chefer och medarbetare om DL. Därutöver måste kommunerna ha uppmärksammat och åtgärdat eventuella hinder och eventuellt motstånd mot exempelvis nya arbetssätt eller rutiner. Det är viktigt att hela personalen blir delaktig i arbetet med att implementera och tillämpa DL på arbetsplatsen, säger Ann Frisell Ellburg.
