Tidsmaskinen är återlämnad till Ante, som har byggt den. Ida har lovat att ta sig till Xpan 7 och söka efter information om varför Harmonibrigaderna letar efter honom. Hon ska bara tvätta, sova och andas ut lite först. I alla fall är det vad hon har tänkt sig.
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Harriet var i tvättstugan med farmor. Hon satt på tvättsorteringsbordet och dinglade med benen medan Ida tömde torktumlaren och Rims tumlare tumlade vidare med ett sövande svisch, svisch, svisch. Det luktade varmt tyg, rent och lite bränt. Snart skulle de gå upp och värma pizza, tända adventsljus och se på julkalendern.
Hon funderade på framtiden – den verkade bli ganska dålig. Trasiga hus och nästan inga människor. Som i en stad i krig på teve. Skulle framtiden bli så? Hon tänkte på vad Nisse hade sagt när han bar in henne till rummet med hängmattan på Oasen. Det kunde finnas olika framtider, som olika linjer på tunnelbanan ungefär. Allt kunde ju inte vara bestämt i förväg, sa Nisse. Det var bra.
I alla fall ville hon komma tillbaka. Freddy hade pratat om en stad av glas som man kunde komma till med infran. Harriet kunde se den framför sig: tinnar och torn, höga broar som gnistrade i solen. Det var synd att de bara hade suttit inne och ätit gröt i mörkret på Oasen istället för att åka dit, men nästa gång … Efter maten kunde de åka. Harriet hade packat ner saker som kunde behövas, till exempel en stor ficklampa, alla batterier hon kunde hitta i städskåpet och sardiner till Emoji.
Grannen Rim öppnade dörren, svepte in med sina tvättkassar och började prata med Ida. Harriet kasade ner från bordet och gick upp till lägenheten. Det hade blivit mörkt, så hon tände Ellis lavalampor i fönstret och ställde sig på knä i soffan och såg vaxet långsamt smälta och börja forma stora bubblor som for upp i den färgade vätskan, blev för tunga och dunsade ner. Gula bubblor i grön vätska i den ena, orangea i gult i den andra.
Synten skulle hon behöva. Den hade Ida haft i sin ryggsäck, men när hon gick ut i hallen och letade fanns den inte där. Den låg väl i bilen, så hon fick vänta tills Ida kom in. Hon kunde höra henne och Rim prata i trappen. Länge. Ida berättade något och Rim skrattade. Så började Idas telefon surra mot soffbordet – Harriet gissade att det var Ellis. Men det stod inte Ellis på skärmen, det stod A, n, t, e. Ante.
– Hej, det är Harriet, sa Harriet i telefonen.
– Vad sa du? Det hörs dåligt, vi sitter på tunnelbanan, sa han som hette Ante.
– Jag sa hej! Det är Harriet! Vill du prata med farmor, eller?
– Va? Är du hemma?
– Ja, jag är hemma.
– Va?
– JAAA.
– Vi åker i kväll! Är bilen där?
– Nej, den är ute.
– Är någon ute med bilen?
– Nej, den är bara ute själv.
– Va? Äh, vi ses om en stund!
Vadå, ”åker i kväll”? Och vilken Ante? Hon hade hört det namnet en enda gång. På Oasen. När hon låg ihopkurad på en bildäckspall och lyssnade på Ida, Nisse och Freddy. Men det fanns väl fler som hette så. När Ida kom in med tvätten sa Harriet att hon hade svarat i hennes telefon.
– Det var en som hette Ante. Jag tror att han trodde att jag var du!
– Sa du inte vem du var?
– Jo, men han satt på tunnelbanan och det hördes dåligt.
– Vad ville han då?
– Han sa ”vi ses om en stund” och så frågade han om bilen. Om den var här. Jag sa att den var ute.
– Konstigt. Jättekonstigt.
Ante hade frågat henne om bilen, men de hade inte bestämt någon tid. Hon spelade upp samtalet i huvudet och tänkte att det gick att uppfatta så. Som om hon skulle vara klar att åka när hon hade kört ett par tvättar och sovit en natt. Hon hade tänkt sig ett par nätter och hon ville sortera tvätten, städa bilen, packa om och lite annat. Hon höll tummarna för att han hade bara ville ta en kvällstur till Ikea.
Björnlunda och Xpan 7 redan i kväll var ändå ingen bra idé. Först behövde hon veta mer. Ju mer hon tänkte på det, desto mer lät det som något för Modesty Blaise och inte för en medelålders redaktör. Ett spionuppdrag i en främmande stad i en främmande tid med risk för att bli tillfångatagen och förhörd, kanske av någon som inte höll FN:s konventioner så högt. Nix, inte i kväll. Så hon skickade ett sms till Ante: ”Hej, det passar inte så bra i kväll, du kan väl ringa igen istället.” Det kom inget svar, men däremot en fråga från Harriet: hon ville veta var hennes synt var.
– Den ligger inte i din rygga. Är den i bilen? sa Harriet.
– Nej, sa Ida.
– Var är den då?
– Minns du att Freddy berättade att det var hennes bror som byggde den?
– Ja, Ante. Är det han som kommer hit?
– Ja, just det. Jag gav honom den i går.
– Har du gett han den utan att säga nåt till mig?
– Ja, förlåt, jag glömde.
– Glömde! Jaha, har han med sig den?
– Jag vet inte.
– Då ska jag fråga om jag får låna den.
– Inte i dag, sa Ida.
– Vilken dag då?
Någon dag när han inte behöver den själv, när det inte är skoldag nästa dag, när vi har hunnit hämta andan litegrann, tänkte Ida. Men det hann hon inte säga, för sen ringde det på dörren. När hon öppnade stod Ante där – och Juha. Han var blekgrön i ansiktet och utsöndrade alkoholrester genom huden, bad om ett glas vatten till sin medhavda huvudvärkstablett och tackade ja till kaffe. Han påstod att han mådde som han förtjänade och bad om ursäkt för kvällen före. Igen.
– Det är lugnt, sa Ida. Det är nog Ante du ska be om ursäkt.
– Fy fan, stackarn. Jo, det har jag gjort. Jag lovade att tro honom om han visar mig. Nu genast. I dag.
