I veckan har Sveriges Radio rapporterat om hur såväl nazister som pedofiler använder spelplattformar för att komma i kontakt med barn, och hur polis och åklagare de facto inte lyckas varken förstå, utreda, eller stoppa den här kontakten.

En man som dömts för sexualbrott mot barn kunde traska direkt ut från fängelset och logga in på sitt gamla spelkonto och återupprätta kontakten med sina spelvänner – många av dem barn. Ekots falska konto på samma plattform, som låtsades vara en 13-årig pojke, fick snabbt frågor från mannen om att skicka nakenbilder, och fick även ta emot en bild på mannens penis. Vid senare konfrontation hävdar mannen att det enbart var denna låtsaspojke som han hade ansatt sedan han kom ut ur fängelset, och det kan vi ju alla välja att tro på eller ej så mycket vi vill. 

Åklagaren står med skägget i brevlådan och hävdar att det inte finns någon kunskap om de här plattformarna, ”som dessutom byts hela tiden ju”. Men poliskåren har faktiskt experter på just detta, och om vi ska vara helt ärliga – kan man inte förvänta sig en viss nivå av nutidsorientering av vårt rättsväsende? Även Säpo menar att det är en utmaning att följa med i den snabba teknikutvecklingen och alla spelforum som exempelvis Nordiska motståndsrörelsen använder för att sprida propaganda.

Men det finns en grupp människor som vet precis var allt detta försiggår, och som hade kunnat vara en fantastisk tillgång för att kartlägga olika sorters förövare (ja, jag räknar in nazister i den gruppen) om de bara hade tagits på allvar och vågat prata om vad de upplever online – nämligen barnen. 

Men barnen pratar inte med vuxna om vad de upplever online, visar SR:s enkätundersökning som besvarats av över tusen barn och ungdomar. Enbart 16 procent berättar för sina föräldrar om ifall de upplever hot eller hat eller andra sorters obehagligt beteende från andra spelare, och den största anledningen verkar vara att de är rädda för att de inte ska få lov att fortsätta spela om de berättar. Och här måste vi som är föräldrar verkligen också ta vårt ansvar.

Men vi ska inte begränsa våra barns och ungdomars liv i spelvärlden om de utsätts för obehagliga situationer. På samma sätt som vi inte skulle förbjuda barnen att gå till skolan mer om någon i skolan är elaka mot dem. 
Vårt ansvar är att förstå att för våra barn är den virtuella världen exakt lika verklig som den fysiska världen. De har vuxit upp i den.

Vår bristande förståelse för att onlinespel kan vara precis lika givande som att spela fotboll ute på riktigt gräs – och att onlinevänner kan vara lika viktiga som de vänner de träffar på ridskolan – är precis vad som riskerar att isolera barnen och göra dem sårbara för grooming, utpressning, eller propaganda om ”den judiska konspirationen”.

Om vi istället hade haft förtroende för våra barn, och om barnen hade haft förtroende för oss, hade vi gemensamt kunnat sätta stopp för det istället för att lämna dem ensamma i en värld som är så nära, men som vi väljer att inte se.