Det är enkelt att säga att det bara är att konsumera rätt för miljöns skull, men det ska inte glömmas att ett sånt beteende blir allt lättare för den med god ekonomi.

Jag funderar ganska ofta på konsumtion. Jag använder stolt en ful och dålig osthyvel som jag tog med mig när jag flyttade hemifrån, och jag grät lite när jag för någon vecka sedan tappade mormors bruna termoskanna i golvet, inköpt på Domus i Älmhult 1983. Jag insåg när jag tittade på glassplittret inuti att jag nog ändå måste skaffa mig en ny, och kände med inre tillfredsställelse att jag är en fin och god människa som inte köper nytt i onödan. Samtidigt har jag under ytan i många år konsumerat kläder på ett skamligt sätt. De stora billiga klädkedjorna har fungerat för mig som tonåring/student/småbarnsförälder med nåt slags förnyelse för en billig peng. På senare tid har jag känt stor skam över hur jag har betett mig. Konsumtionsskammen, den värsta av alla sorters skam i vårt medvetna avlånga land. Man ska inte köpa dåligt mode, för vi vet ju vad som händer med vattnet, med miljön och med de som arbetar i fabrikerna.

Så jag funderar över alternativen. Jag kan handla ännu mindre och ställa om till nya inköp, för det finns ju alternativ nu när det har blivit inne med hållbarhet och var och varannan klädkedja med naturinspirerade annonser och påsar i brunt papper kör ut budskap om miljövänliga tillverkningsprocesser, skor av plast från havet, baddräkter av petflaskor och diverse eko-kollektioner. Jag blir upplyft och känner hopp, det finns alternativ till det snabba modets kemikalieprocesser, plus att undermåliga arbetsförhållanden nu adresseras med ny kraft. Det är bra. Vi är äntligen på väg åt rätt håll känner jag, och jag kanske kan låta bli att köpa den där onödiga billiga tröjan. Samtidigt är det etiskt miljövänliga nischade produkter och jag tänker på att det kanske inte går att skaffa eko-kollektion, havsplastskor eller petbaddräkt. För det är dyrt. Jättedyrt.

“Välj att köpa ett dyrare hållbart plagg och ha det länge”, skriver modebloggarna utan att ha fel i sak, men om ett plagg kostar för mycket redan från början så kan vi ju räkna lite på det och komma fram till att det definitivt inte kommer att hända, särskilt inte med barn, som bekant inte använder plagg särskilt länge på grund av att de blir både längre och större. Det får bli secondhand istället, ett perfekt alternativ för både plånboken och miljön. Det bästa plagget är ju det som används länge, länge. Men så händer det sig att det där återvunna plagget också börjar kosta mer och mer eftersom det plötsligt finns en ny och trendig marknad för det som tidigare varit lite skämmig konsumtion i utkanten. Och för den grupp som i alla tider varit den mest hållbara och miljövänliga blir kvalitetsplagg nu allt mindre tillgängliga på grund av priset. I en chatt på SVT diskuteras priserna av de som brukar handla secondhand, och en deltagare av flera formulerar sig så här:

“Välgörenhetsbutikerna var till för de som är låginkomsttagare men inte nu längre, de vill göra vinst och gör skillnad på kunderna. Högre pris på en del kläder som är trendiga och märkeskläder. Så de som inte har råd får köpa trista och fula kläder.” Den som länge konsumerat i ett kretslopp av återvunnet får nu alltså gå någon annanstans, dit där de billiga, sämre, nyare kläderna finns.

Så om man försökt lindra sin egen ganska kraftiga klimatskam genom att med nyvunnen kunskapsiver peka finger åt de som fortfarande köper kläder på billiga klädkedjor så kan det vara påpassligt att stanna upp och fråga sig om det är en ekonomisk fråga. Det som anses vara dåliga val görs inte alltid av okunskap eller av slentrian för att man inte bryr sig, utan även av nöd när inga alternativ finns. När inte bara de hållbara nyproducerade alternativen är för dyra utan även secondhandkläderna i välgörenhetsbutikerna. Och det är inte hos de som inte kan välja som skammen hör hemma, det är snarare hos de som har privilegiet att inte köpa skräp men ändå fortsätter att göra det – så som jag själv länge gjort utan att reflektera.

Jag ska helt enkelt bära min egen klädköparskam, och inte rikta den mot de som inte förtjänar den.