Muspappor är bättre på att ta hand om sina ungar än råttpappor. Enligt en ny studie kan detta spåras till en gammal del av hjärnan, hypotalamus.
Fynden leder till nya frågor om vad som kan få en pappa mer eller mindre intresserad av sina barn.
Råttor och möss är två arter med mycket gemensamt, men i just hypotalamus skiljer sig nervcellerna åt mellan dem.
Det leder till att musens celler frisätter lägre mängder dopamin, vilket i sin tur leder till höga nivåer av prolaktin. Prolaktin är i sin tur ett hormon som utlöser moderskapsfunktioner hos honor i många arter, inklusive människa.
Enligt den nya studien, som utförts vid Stockholms universitet och Karolinska institutet, i samarbete med University of Otago i Nya Zeeland, kan man nu konstatera att detta även leder till att mushanar blir mer benägna att ta hand om sina ungar.
De plockar upp dem när de kommit vilse, för dem till boet och ser till att de håller sig varma. Hos råttpapporna såg forskarna inget av dessa beteenden – förrän de behandlades med prolaktin.
På motsvarande sätt kunde forskarna få muspappan att tappa intresse för sina ungar, genom att ”sakta ned” nervcellerna som leder till höga nivåer prolaktin.
Huruvida samma mekanismer kan hittas hos människan är oklart, men de komponenter som identifierats i systemet är i många avseenden bevarade genom evolutionen och finns även hos människor.
