– Vi tar hissen, sa han bestämt.

Den värsta rusningen var över för dagen och hissen de tog gapade i det närmaste tom de första trettio våningarna. När de passerade våningarna med restauranger och affärer ökade densiteten en aning och vid hotellen klev ännu mer folk på. Många klädda i färgglada kläder som om de var på väg till en fest. Jonatan? hade helt glömt bort att det var storfredag. I medeltal vardagskväll sjätte månad inträffade fredagen på en dag med partiell solförmörkelse. De tre månarna runt C3 turades om att skyla planeten tillräckligt för att för några timmar sänka den i halvmörker från pol till pol. Traditionen sa att ingen som inte ville det behövde arbeta en stor fredag, eller månfredag som den också kallades. Många använde dagen både till att besöka heliga platser eller delta i någon av den myriad av ceremonier och religiösa samlingar som var obligatoriska. Många firade månarna som i den lokala religionen Samsamla betraktades som barn till två av de åtta gudar de trodde på.

Jonatans stressade oro började långsamt lägga sig. Han intalade sig själv att de ännu inte visste tillräckligt mycket. Att han kanske målade fan på väggen. Det rådde inget helst tvivel om att han mycket hellre riskerade att helt förlora sin trovärdighet om allt bara visade sig vara förvirrade fantasier från hans sida än att behöva se jorden skövlas av kwoner.

De tog hissen ner till Gunnar som fortfarande stod och beundrade arkitekturen.

– Gick det bra?, frågade han.

– Jäpp. Lätt och bra, svarade Jonatan.

Grahma ursäktade sig. Han hade grejer att göra sa han. Han var inblandad i grejer som var stora, mumlade han och försvann med ett ”Mycket grejer!”. Jonatan ropade ett tack efter honom och la till något om jorden och evig tacksamhet.

– Jag träffade en polare från förr, sa Gunnar. Från Stora korset. Du vet?

– Självklart, sa Jonatan, sällan man hamnar där. Sällan man träffar någon därifrån. Jävla gravitation. Skiftar hela tiden. Men extremt kul att spela fotboll. Se någon sparka en boll som plötsligt väger som en kanonkula!

– Okej, sa Gunnar. Han berättade att någon hade sett kwoner. Eller sagt att de hade sett kwoner. Ingen tror på historierna. Hon är känd för att fabulera. Korsaren som sa att hon hade sett dem. Kwonerna. Sen hade en annan sett dem. Och en tredje. Fyra till slut. Runt Korsets mitt. Stora korset. Dammen där har varit stängt i fyrahundra år så ingen har hållit särskilt mycket koll på senare år.

– Slöa kartografer. Slappt försvar. Simmare som inte bryr sig. Jonatan blev irriterad. Han var ingen paragrafryttare, men rätt ska vara rätt. För det mesta. Ibland är det bättre med kaos än ordning. Men inte nu.

– Det kan vara så att någon har öppnat den, sa Gunnar.

– Utifrån?

– Kanske inte. Men det kan ha funnits kwoner gömda någonstans i gemenskapen. Det har hänt förr. Det har också hänt att någon har lyckats öppna en gammal damm inifrån. Med lite hjälp utifrån är det möjligt. Bara lite jobbigare än när federationen tar bort ett lås.

– Borde ta många år i alla fall, sa Jonatan.

Gunnar nickade.

– Minst fem år, var det någon som sa. Men om det något som kwonerna verkar ha mycket av så är det tid. Tålmodiga jävla troll de där. Jag struntar i federationen. Den är mest till besvär för oss med allt sitt bestämmande. Men jorden. Vårt urhem. Vårt nirvana. Vår plats i den eviga kylans…

Jonatan höll upp en hand. Hand kunde litanian, hade koll på historien. Med all respekt behövde han inte veta mer.

– Helt rätt. Skit i mannen. Vi snackar överlevnad här. För våra polare, vår familj, våra…

Det var Gunnars tur att hålla upp en hand.

– Du ser. Han blinkade med ena ögat.
Jag måste till jorden, sa Jonatan.

– Jag kollar ryktet om Stora korset. Om det är sant förklarar det en hel del. Då har kwonerna hittat ett sätt att hoppas till jorden via en eller fler dåligt bevakade eller till och med obevakade dammar.

Jonatan väste några fettdrypande svordomar. Slängde in ett gäng könsord på åtta olika språk som extranummer. Ilskan sjönk undan.

– Låter bra, sa han. Men ta det lugnt. Händer det något utanför gemenskapen är det svårt att hjälpa er. Federationens trupper lär inte lämna värmen i storstugan i första taget.

– Livsfarligt, olagligt och omoraliskt, sa Gunnar, och inte det minsta fettbildande. Precis som det ska vara. Jag fixar det. Tar med några trygga bröder och systrar.

Han la en tung hand på Jonatans axel.

Jonatan tittade upp i den vänlige jättens ansikte.

– Som i sångerna. Det här fixar sig. Massor av hjältar. Skrällduser av hjältar och du och jag kommer att vara två av dem. Målade i tusen färger, besjungna i tusen toner och drömda om i tusen sängar.

Jonatan var på väg att lyfta en hand i protest, men hindrade sig. Det var en rätt trevlig fantasi. Riktigt mysig. Men nu var inte tid att mysa. Gunnar verkade ha fått samma tanke. De vände snabbt på klacken och började bege sig mot dammen. Han visste att Gunnar skulle klara sig. De fria var duktiga på att hålla sig osynliga, lika duktiga som de var på att hitta öppningarna i väven. I alla vävar av vilket slag de än må vara.

Antagligen var det bara rykten. Dillerier på fyllan. Men om det stämmer kanske det fanns något sätt att stoppa kwonerna. Han sneglade över axeln på Gunnar som hamnat lite efter honom. Ibland var det en fördel att inte vara så stor. I en gränd i gamla Mrch till exempel. Ett nästan musealt område nära de officiella byggnaderna i centrum. All var som förr. Den enda skillnad mot för åttahundra år sedan då staden bara var en liten by var att stanken var borta. Kvarteren, som de brukades kallas i folkmun, hade enligt legenderna luktat sämre än någon annan plats i gemenskapen. Krakatisk reningsteknik och renoveringar och upprustningar tog hand om det efter några hundra års sinnesförändrande. Verkligen sinnesförändrande. Flera intelligenta raser åkte frivilligt till Mrsch för att berusa sig på stanken. En del gillade känslan av att få sitt nervsystem överbelastad av en outsägligt kraftig odör, andra tyckte att det faktiskt luktade gott, berusande gott. Åt var och en, tänkte Jonatan.

Nu var de i närheten av dammen. När han vände sig om för att ta adjö av Gunnar var han redan borta. Han hade lyckats krångla sig förbi Jonatan och alla andra och var nu mitt ute i dammen, han simmade med kraftiga simtag för att så snabbt som möjligt ta sig dit han vill. Mitt i. Djupaste stället, men trattformen gjorde att det var närmaste vägen paradoxalt nog. Matematiker hade räknat på det. På enskilda dammar och på alla. Eller de man känner till. Det tar ungefär lika mycket tid att dyka längs de sluttande, grunda sidorna och ner som att simma ut till mitten och dyka, men det senare krävde mindre energi och framförallt mindre syre. De flesta dök någonstans i närheten av mitten.

Om Gunnar hittade något. Om han lyckades hitta kwonerna och om han överlevde mötet. Om han sen lyckades ta sig tillbaka till gemenskapen. Om han hittade Jonatan på jorden, om den fanns kvar, om det inte var försent. En iskall våg sköljde över honom. Alldeles för många om för hans smak. Allt för mycket som kan gå snett.

Någon dunkade honom i ryggen. Jonatan behövde inte vända på sig. Han kände igen skrattet. Ask Emblasson. Nu vände han sig om.

– Tjena. Hänger allt där det ska?

– På varenda plats i bältet, skrattade Ask och rotade runt midjan och såg ut som om han saknade nåt.

– Alltid är det nåt skit, sa Jonatan.

– Visst. Och nu ska vi rädda jorden.

– Jobbig grej, mumlade Jonatan.

– Vi är rätt bra på jobbiga grejer. Kom med ner till stranden ska jag presentera dig för gruppen. Bra soldater och simmare allihop.

Den lilla kommunikatorn som satt runt hans handled lystes plötsligt upp. Ett holografiska ansikte tonade fram. Det såg ut som om hon var en liten docka som balanserade på Asks arm tyckte Jonatan som hade svårt att kväva en fnissattack.

– Södra vakten. Någon ringde. Känner du till en flicka som heter Dora? Hon är från Espia och säger att hon känner dig.

– Är hon här? Jonatans röst åkte upp skarp falsett av förvåningen.

– Nej, sa vakten lugnt.

– Men var?, skrek Jonatan innan hon hann upplysa honom om det vilket hon redan varit på väg att göra.

– På Krakaterna. Hos krakaterna. I stan.

– Va?

Jonatan försökte tänka, men hjärnan hade tagit semester. Tog redan selfier på Kronans Stora, krogen under de tusen månarna. Den åkte rymdfärga genom de norrskensliknande slöjorna runt Magma 8. Jonatan fick aktivt sträcka ut jättelika armar i sitt inre universum och hämta in sitt förstånd.

Hon hade smitit. Eller inte smitit. Gett sig i väg. Dumma unge! Hon kunde ju inte än. Det var livsfarligt. Men hon var inte oförsiktig, inte oansvarig. Vilket betydde att hon måste ha känt sig tvungen att ge sig iväg trots farorna. Även om hon inte var risktagande var hon lojal och modig. En rätt farlig kombination i vanliga fall, men etter värre i denna.

Han tittade på Ask.

– Första uppdraget. Du, jag och säg åtta andra. Till Krakaterna, hämta Dora. Jag berättar mer när du samlat in truppen. Ask gjorde federationens honnör.

– Äh, sa han. Vad ska jag kalla dig.

– Jonatan?

– Jag menar, vilken grad har du. Major?

Jonatan såg sig omkring och viftade Ask till sig och tecknade åt honom att böja sitt öra mot honom. Han viskade några ord. De fick två effekter på Ask. Han drog djupt efter andan med en uppskattande väsning. Och han fnittrade. Förtjust. Upphetsat. Intensivt.

– Det brukar ha den effekten. Ingen behöver veta. Jag finns ju egentligen inte. Eller såna som jag. Inte längre.

– Jag tiger som muren.

– Du kanske ska samla ihop folket. Inget konstigt. Bara simma till krakaterna. Gjort i en handvändning.

Jonatan såg Asks rygg försvinna in bland de allt växande skarorna av simmare, soldater och ingenjörer. När han såg myriaden av arter, av utseenden och frisyrer och när han hörde alla språk som dansade i vinden kände han en plötslig värme i magen och liten pirrande känsla i bröstet. Det var länge sedan han var i hetluften. På nästan alla tänkbara sätt i ett annat liv. Federationen hade givit honom ett helt nytt liv efter att han hade tjänat det ett helt liv. På slutet som chef för den mest mytomspunna av federationens institutioner. Skuggpolisen. Som anställda där gjorde de flesta sig med nödvändighet osams med så många ondskefulla figurer att de levde ett liv under ständigt dödshot. Efter agenternas gärning gick federationen så långt att de till och med erbjöd dem ett helt nytt utseende, men Jonatan var van med sitt, sa han som svar. Och dessutom, om någon jävel verkligen hatade honom skulle de hitta honom även om han såg ut som en baskioduva på Halva torget. Miljontals fåglar. Identiskt lika.

Så han hade bett om att få jobba som lärare och vägledare på Espia. En årslön som när han var agent. Helt okej tyckte hans chefer och tvingade på honom en ombrisk ormtårta och en flaska molnrom. Hans stora svaghet. Vällagrad i is i tretton år. Perfekt.

Det var skönt att få en stund på sig att fundera. Lyssna på sig själv. Långt bak i huvudet kliade något insåg han. Något ville göra honom uppmärksam på något, sa åt honom att han måste lägga pusslet. Lägga ihop det han vet. Men han visste inte vilka pusselbitarna var. Han visste inte vad han visste eller åtminstone inte vad av allt han visste som var viktigt nu.

– Så!

Ask stod återigen framför honom. Ett gäng soldater dök upp bakom honom.

Jonatan såg på dem att Ask inte hade skvallrat.

Ask presenterade sin grupp. Ingen av dem kom från samma ställe som någon annan. Federationen gillade att göra så. Med en blandning av psykologisk fingertoppskänsla och cynism hade de räknat ut att det blev mindre problem så. Mindre risk för grupperingar och för allt för stor egennytta. Jordens nationalism var bara en västanfläkt i jämförelse med hur en del arter i gemenskapen såg på varandra. Inge sa något. Det var fult. Skamligt. Alla älskade ju varandra. Som fan.