Den bistra sanningen är att svaret på frågan »Vad kan jag som individ göra för att stoppa klimatförändringarna?« är: inget. Du kan inte göra någonting. I själva verket är blotta föreställningen om att vi som enskilda individer, eller till och med massor av enskilda individer, skulle kunna spela en betydande roll för att stabilisera jordens klimatsystem objektivt sett vansinnig. Vi kan bara möta denna gigantiska utmaning tillsammans, som delar av en massiv och organiserad global rörelse.

Ironiskt nog tenderar människor med relativt liten makt att förstå detta mycket bättre än de med betydligt mer makt. Arbetarna som jag träffade i Indonesien och Filippinerna visste alltför väl att myndigheterna och företagen inte värdesatte deras röst eller ens deras liv som individer. Och just därför blev de tvungna att agera, inte bara tillsammans utan utifrån ett stort politiskt spektrum. Detta för att försöka förändra regelverket i fabriker med tusentals anställda, eller inom exportbranscher med tiotusentals anställda. Eller arbetslagstiftningen i ett helt land med miljontals invånare. Deras känsla av individuell maktlöshet drev dem till att bli politiskt ambitiösa, att kräva strukturella förändringar.

I kontrast till den situationen får vi här i de rika länderna ständigt höra hur stor makt vi har som individer. Som konsumenter. Till och med som individuella aktivister. Och resultatet är att vi ofta, trots all denna makt och alla dessa privilegier, i slutändan ofta agerar i onödigt liten skala – områden som rör vår personliga livsstil, eller möjligen de som rör vårt bostadsområde eller vår stad. Samtidigt överlåter vi de strukturella förändringarna – allt som har med regelverk och juridik att göra – på andra.

Detta inte sagt för att förminska lokal aktivism. Det lokala är väsentligt. Den lokala organiseringen vinner stora strider mot fracking och oljepipelines. Det lokala ger oss en aning om hur ekonomin efter kolets era kan te sig.
Och små exempel inspirerar till större. College of the Atlantic var en av de första högskolorna som tog avstånd från fossilbränslen. Och efter vad jag har hört fattade ni det beslutet på en vecka. Det krävdes den sortens ledarskap inom små högskolor, som var tydliga i sina värderingar, för att, låt oss säga, mindre självsäkra institutioner skulle följa i samma fotspår. Som Stanford University. Som Oxford University. Som det brittiska kungahuset. Som familjen Rockefeller. De har alla sällat sig till rörelsen efter att ni gjorde det. Så det lokala spelar roll, men det lokala är inte tillräckligt.

Jag fick en rejäl påminnelse om det när jag besökte Red Hook i Brooklyn, omedelbart efter superstormen Sandy. Red Hook var ett av de grannskap som drabbades värst. Där finns ett fantastiskt jordbrukskooperativ som lär ungdomar från närliggande höghusområden att odla hälsosam mat, tillhandahåller kompostering för massor av boende, ordnar Bondens marknad varje vecka och erbjuder en otroligt bra jordbruksutbildning med stöd av lokalbefolkningen. De gjorde kort sagt allt rätt: de minskade transportavståndet för att handla mat, höll sig borta från oljebranschpengar, band koldioxid i jorden, minskade avfallet genom att kompostera, kämpade mot ojämlikhet och otrygg matförsörjning.

Men när stormen kom spelade inget av allt det där någon roll. Hela skörden gick om intet, och man fruktade att översvämningen som följde på stormen skulle göra jorden giftig. De skulle kunna köpa ny jord och börja om på nytt, men jordbrukarna som jag träffade där visste att katastrofer av det här slaget skulle inträffa om och om igen om inte andra människor gick ut och kämpade för minskade utsläpp på systemisk och global nivå.

Det handlar inte om att ett område är viktigare än andra. Det handlar om att vi måste göra både och: det lokala och det globala. Motståndet och alternativen. Alla »nej« till det som vi inte kan överleva och alla »ja« vi behöver för att kunna blomstra.

Innan jag slutar skulle jag vilja understryka en sak. Och jag vill be er att lyssna, för det här är viktigt. Det är sant att vi måste göra alltihop. Att vi måste förändra allt. Men ni måste inte personligen göra allt. Allt ligger inte på er.
En av de verkliga farorna för supersmarta, känsliga unga människor som hör hur högt klimatklockan tickar är att ni tar på er för mycket. Vilket är ytterligare ett uttryck för den uppblåsta föreställningen om vår egen betydelse.

Det kan kännas som om varje livsbeslut – huruvida man ska börja jobba inom den nationella ideella sektorn eller ett lokalt permakulturprojekt eller en grön startup, huruvida man ska jobba med djur eller människor, huruvida man ska ägna sig åt vetenskap eller konst, huruvida man bör skriva en doktorsavhandling eller skaffa barn – är avgörande för världens framtid.

Jag slogs av denna hopplösa börda som vissa bland er axlar när jag nyligen kontaktades av en tjugoettårig australiensiska vid namn Zoe Buckley Lennox, som studerar naturvetenskap. När hon fick tag på mig satt hon i toppen av Shells arktiska oljeborrningsplattform mitt ute i Stilla havet. Hon var en av sex Greenpeaceaktivister som hade klättrat upp i den gigantiska riggen för att få verksamheten att tappa fart, och dra uppmärksamhet till det vansinniga i att borra efter olja i arktiska havet. De satt där uppe i den tjutande vinden i en vecka.

Medan de fortfarande var kvar där ordnade jag så att jag kunde ringa upp Zoe på Greenpeaces satellittelefon, för att personligen få tacka henne för hennes mod. Vet ni vad hon gjorde? Hon frågade mig: »Hur vet man att man ägnar sig åt rätt sak? Jag menar, man skulle kunna hålla på med avinvestering. Lobbyverksamhet. Klimatkonferensen i Paris.«

Jag blev så berörd av hennes allvar, men också gråtfärdig. Där satt hon och höll på med något av det mest otroliga som man kan föreställa sig – frös häcken av sig för att med sin kropp fysiskt hindra oljeborrningen i arktiska havet. Och när hon satt där i sju lager kläder och klätterutrustning ifrågasatte hon fortfarande sig själv, och undrade om hon borde göra något annat.
Det jag sade till henne är samma sak som jag tänker säga till er.

Det ni gör är fantastiskt. Och vad ni kommer göra härnäst kommer också att vara fantastiskt. För ni är inte ensamma. Ni är del av en rörelse. Och den rörelsen är aktiv inom FN och ställer upp i val, får sina högskolor att sluta investera i fossilbränslen och sätter tryck på kongressen och domstolar för att hindra borrning     i arktiska havet. Och agerar ute på öppet vatten. Allt på en och samma gång.

Och ja, vi behöver växa snabbare och göra mer. Men världens tyngd ligger inte på någon enskild människas skuldror: inte era. Inte Zoes. Inte mina. Den vilar i styrkan i det omvandlingsprojekt som miljoner människor redan är del av.
Det betyder att vi är fria att syssla med ett arbete som vi kan försörja oss på, så att vi alla kan fortsätta vara del av den här rörelsen på längre sikt. För det är det enda som krävs.

En radikal Vatikan?

Troende människor, i synnerhet inom missionerande trosinriktningar, är djupt övertygade om något som sekulära människor inte är helt säkra på: att alla människor är kapabla till djupgående förändring … Det är ju när allt kommer omkring själva kärnan i omvändelsen.

29 JUNI 2015 – MEDAN JAG PACKAR

När jag först blev inbjuden som talare till Vatikanens presskonferens om påve Franciskus nyutkomna encyklika om klimatförändringarna, Laudato sì, var jag övertygad om att inbjudan snart skulle återkallas. Men nu kommer presskonferensen, följd av ett tvådagarsseminarium för att diskutera encyklikan, att äga rum om bara två dagar.

Det kommer verkligen att ske. Som alltid inför stressande resor förskjuter jag all nervositet till min garderob. Enligt väderleksutsikten kommer det att vara tryckande hett i Rom under första veckan i juli, med en temperatur på upp till 35 grader. Kvinnor som besöker Vatikanen måste bära anständig klädsel: inga bara ben eller överarmar. Långa, luftiga bomullsplagg är det uppenbara valet, om det inte vore för att jag har en mycket djupt förankrad aversion gentemot allt som ens antyder något hippieartat när det kommer till klädsel.

Nog måste väl Vatikanens pressrum ha luftkonditionering. Fast Laudato sí påpekar ju tydligt att just luftkonditionering utgör en av många »skadliga konsumtionsvanor som snarare än att minska tycks öka allt mer.« Kommer de högre makterna göra en poäng av att skippa klimatkontrollen just för den här presskonferensen? Eller kommer de låta den vara på och bejaka motsägelsen, precis som jag gör när jag stödjer påvens djärva texter om hur svaret på klimatkrisen kräver djupgående förändring av vår tillväxtdrivna ekonomiska modell, samtidigt som jag är oense med honom om en massa annat?

För att påminna mig själv om varför allt det här är värt besväret läser jag om ett par avsnitt ur encyklikan. Förutom att beskriva verkligheten i klimatförändringarna lägger den ned avsevärd tid på att utveckla hur den sena kapitalismens kultur gör det enastående svårt för civilisationen att möta, eller ens fokusera på, denna utmaning. »Naturen är fylld av kärlekens ord«, skriver Franciskus, »men hur ska vi kunna höra dem i det ständiga bruset, bland de oupphörliga och påfrestande distraktionerna eller kulten av ytligheten?«

Jag tittar skamset ut över garderobens utspridda innehåll. (Kom igen, det är inte alla som får ha på sig samma vita utstyrsel överallt …).

Ordfront förlag 2020