Jag har alltid intresserat mig för människor och jag har alltid fascinerats av berättelser och historier som speglar människors liv. Det började redan när jag var en liten grabb och mormor berätta om hur livet var förr i tiden; om den långa vägen till skolan, hur hennes pappa kolade milor i de sörmländska skogarna, hur han och hennes bröder gick långa sträckor för att spela upp till dans på lördagskvällarna, hur hon själv som ung drabbades av spanska sjukan – och tillfrisknade, om luffarna – eller om det nu bara var vanligt fattigt folk – som gick och tiggde under de hårda åren på trettiotalet och mycket mer.

Inom mig skapades bilder av dessa och andra händelser som i ett barns medvetande inte alltid gick att få ihop. Men mormor hade inte bara tid att berätta, hon hade också tid att svara på frågor. På så sätt fick berättelserna ett tydligare sammanhang och kunde ta fart, finna nya vägar och riktningar så fler spännande detaljer kunde lockas fram och läggas till dem jag redan kände till. I barnets föreställningsvärld kunde verkligheten stundtals få sagans skimmer över sig, särskilt när det handlade om hur människor levde i svunnen tid, i ett Sverige som inte längre fanns kvar.

När jag vandrar runt i de sörmländska skogarna, på igenvuxna grusvägar, genom hagmarker och över ängar tänker jag ofta på de människor som en gång levde på dessa platser. Jag tänker på småbruken som försvann, hur ägor slogs samman, och hur den stordrift som sedan tog vid inte längre kände samhörighet med tuvan och trädet, de vackra vita björkstammarna bakom torpstugan, med åkerns beskaffenhet, eller med de människorna som en gång brukat jorden, som kanske föddes, levde och dog inom några mils radie.

Och det handlar inte om nostalgi, för vi kan inte hindra tidens gång och vi kan inte skriva om historien. Men vi kan hjälpas åt att forma den framtid vi själva vill leva i. Fram tills nu har vi hela tiden fått det bättre materiellt sett och det var naturligtvis även något mormors generation uppskattade. Men vi har också tappat mycket på vägen. Framförallt verkar många ha tappat kontakten med den natur som föder oss, som nu, utan omtanke och kärlek från vår sida, hotar att vända sig mot oss.

Även om det brådskar att ställa om borde vi i större utsträckning reflektera över hur våra reella behov ser ut och vilka grundförutsättningar som krävs för att vi människor ska kunna leva och må bra. Tar vi oss inte den tiden är risken stor att vi driver omställningen i en riktning som på sikt fjärmar oss från målsättningen att skapa ett resilient samhälle och vi riskerar istället att hamna ur aska i elden.

Egentligen handlar det om sund systemkritik parad med välbehövlig civilisationskritik; vi måste våga ifrågasätta ett samhällssystem som i grunden är ohållbart (vårt nuvarande) och diskutera hur vi kan ersätta det med något annat snarare än att hoppas på att vi kan fortsätta som vi gjort hittills.

Det tragiska är att det i princip bara är det senare som är politiskt möjligt att diskutera i dagsläget. Att en bredare och mer djuplodande diskussion inte kommer igång på allvar handlar om att frågan är alltför politiskt känslig. Och just därför borde den verkligen diskuteras.

När man lyfter tankar på att vi måste avstå från att göra vissa saker framöver, till exempel flyga i onödan, skapar det ett slags existentiellt ramaskri som i den individualistiska tid vi lever i betraktas som ett hot mot möjligheten att göra egna val, vilket det naturligtvis också är. När vi sätter in det i ett större perspektiv där även våra begränsade möjligheter till framtida resursutnyttjanden och utsläpp fogas in nyanseras bilden och det går att skapa större förståelse för att omställning inte bara handlar om ett gigantiskt teknikbyte (som ur ett resursperspektiv också i grunden är problematiskt), utan om att vi i allt större utsträckning kommer att behöva avstå från sånt vi vant oss vid att se som självklarheter.

På samma sätt som det krävdes ett modigt politiskt ledarskap för att lyfta Sverige ur fattigdom när mormor var ung, krävs det idag ett minst lika modigt ledarskap som inte bara ska driva på den nödvändiga omställning som måste genomföras. Det krävs också ett ledarskap som på ett tydligt och konkret sätt vågar problematisera de vägval som detta innebär. Det är dessa vägval som i mångt och mycket bestämmer vilket innehåll det omställda samhället kommer att få och hur väl vi kommer att lyckas ställa om på riktigt.