Sverige saknar undantagstillståndslagar. När världen stänger ner, sätter militären på gatorna och hotar invånarna med vapen om de inte kan visa på papper att de har rätt att gå ut, då har Sveriges regering rätt svårt att snabbt ens stänga ner kaféer. Det finns helt enkelt inte så mycket en regering kan utlysa snabbt. Eller? Spara frågeställningen till sen. För Lena Hallengren säger så här till TT: ”Med det här bemyndigandet får vi de möjligheter som åtminstone närmar sig det en del andra länder har”.

Hon talade om ett bemyndigande som skulle ge regeringen vida möjligheter att diktera ”förhållandet mellan det enskilda och det allmänna”, de enda begränsningarna som fanns var de grundlagsfästa begränsningarna och förbehållet att det är för att hindra spridning av det virus som orsakar covid-19. Lagrådet protesterade och föreslog en annan ordalydelse. Efter ett långt möte med partiledarna för samtliga partier har man i dag bestämt att gå lagrådet till mötes. Nu får föreskrifterna avse

1. tillfälliga begränsningar för folksamlingar,

2. tillfällig nedstängning av köpcentrum och andra handelsplatser,

3. tillfällig nedstängning av sociala och kulturella mötesplatser, såsom barer, nattklubbar, restauranger, kafeterior, gym- och sportanläggningar, bibliotek, museer och allmänna samlingslokaler,

4. tillfällig nedstängning eller andra begränsningar i fråga om transporter eller att använda infrastruktur, såsom hamnar, flygplatser eller buss- eller järnvägsstationer,

5. tillfälligt möjliggörande av inbördes handel eller omfördelning av läkemedel eller skyddsmaterial och annan medicinsk utrustning när det gäller privata vårdgivare och andra privata aktörer, eller

6. tillfälliga åtgärder av annat liknande slag.

Varför behövs lagen? Jag påstod från början att det inte finns så mycket en regering kan utlysa snabbt. Det är inte helt sant, i smittskyddslagen finns nämligen möjligheter för regeringen att meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt skydd. Men de bestämmelserna var inte riktigt till för att ingripa i enskildas förehavanden och regeringen menar att det mandatet både är för vagt och potentiellt otillräckligt. Lagrådet höll med. Med ändringarna som kom nu blir förslaget kanske klokt. Kanske är det så att dagens situation inte bara är exceptionell, utan så pass exceptionell att vi måste ge regeringen befogenheter att fatta de här besluten själva.

Samtidigt får vi minnas att det här är den tredje stora krisen på bara fem år. Vi har haft flyktingar som inte fått tak över sina huvuden på grund av bygglagar och vi har haft stora bränder som svept bort byar och tagit nästan hela Sveriges brandkår i anspråk. När riksdagen lämnar över stora områden till regeringen att besluta själv om sätter det också tonen för vilken makt framtida regeringar förväntas ha. Det blir alltså viktigt att ett liknande bemyndigande inte skulle ge för mycket makt till en eventuell kommande auktoritär regering. Med tillägget till lagen som kommer nu, att alla beslut omedelbart ska underställas riksdagen så ser jag inte längre att det är ett stort problem.

Men jag velar, för att vi inte har undantagstillstånd, att vi inte har de möjligheter som ”en del andra har”, det gör också att vi har ett samhälle som respekterar regler när de kommer och en regering som tvingas bort från drastiska ogenomtänkta beslut. Hittills har vi också löst det bra. Riksdagen arbetar förbluffande snabbt och vi har en befolkning som anstränger sig till sitt yttersta för att lyssna. Behöver ni stänga ner alla gym och kaféer, säg det bara. Alla kommer lyda. Och medan vi ägnar oss åt att stänga ner hinner ni få lagarna genom riksdagen.

På något ironiskt sätt visar också den här lagprocessen varför vi klarar oss bättre utan den. När regeringen tog till sig av kritiken från V, M och KD. När de lyssnade in Lagrådets ändringsförslag – då fick vi en lag som under resans gång blivit oändligt mycket bättre än om regeringen hade beslutat om den själv. Den demokratiska processen är inget gissel, inte ens något nödvändigt ont. Det är en styrka.