Visst vore det bekvämt om orsaken till att någon tycker nåt annat än jag alltid är att den är en idiot. Visst vore det praktiskt om mina privata funderingar om saker som jag egentligen inte vet särskilt mycket om vore sanna bara för att jag är så genial.

I själva verket är det den verkliga idiotin. Att tro att man är ensam om att kunna bedöma fakta, vara ensam om att se verkligheten som den är. Det betyder inte att man behöver ägna sig åt naiv relativism. Jag tar ju emot mig om jag trillar. För att jag inte ska göra illa mig. Det är bara det att det inte gör mig inte till expert på gravitationen. Jag tror att mina idéer är bättre än deras motsatser. Jag vill bara inte bestämma om någon annan ska ta emot sig när den trillar eller hur den ska göra det. Det goda samhället lägger sig inte i vad jag väljer. Men det hjälper den som gjort sig illa och lär oss hur vi kan undvika att göra oss illa.

Jag tycker om att ha fel. Eller snarare att upptäcka att jag har fel. Det är det viktigaste för mig, att undvika att ställa till med tokerier. Och de mest tokiga tokerierna uppstår när folk är så säkra på sin sak att de anser att deras insikter är förmer än alla andra och ger dem rätten, eller till och med plikten, att sätta sig på den som har fel.

Det spelar med andra ord ingen roll hur goda någons ideal är om de förutsätter att den som inte delar dem är okunnig, naiv eller helt jävla körd. Den verkliga dumheten ligger i att tro att den lilla värld jag lever i är sann i någon slags absolut bemärkelse. Vi definierar tillsammans vad som är sant. Sten byggs till sten i en mur full av motsägelser och konflikter. Muren rasar ibland. Byggs upp igen av en blandning av gamla och nya stenar. Muren är inte sann. Eller falsk. Den bara är.

Livet är ett mysterium. En gåva som åtminstone jag är tacksam för, men inte begriper mig mer på i dag än när jag var en grubblande tonåring. Jag ansätts ständigt av existentiell ångest. Undrar vad allt ska vara bra för. Fastnar ofta i grubblerier över varför det är som det är så mycket att jag inte tar mig tiden att njuta av det som är vackert och skönt. Men det enda jag verkligen vet är att ingen kan förklara det åt mig. Ingen har svar.

Plötsligt lever vi alla i en existentiell kris. Plötsligt måste alla förhålla sig till sin dödlighet, till livets bräcklighet och flyktighet. Jag tror att när väl krisen är över kommer de flesta att återgå till sina tidigare spår, återta sina roller i ekonomismens heliga tempel, men kanske har några av oss lärt oss något om oss själva och omvärlden på vägen. Mitt enda tips är att undersöka nuet. Det stora miraklet är ju att vi har ett medvetande och att det medvetandet upplever att det finns här och nu. Det är det enda vi kan veta något om. Självklart måste vi dra slutsatser av det vi gjort tidigare och lika självklart måste vi planera för nästa nu. Och nästa.

Men allt jag har är nuet. Allt du har är nuet. Det betyder inte att vi inte ska syssla med politik. Att vi inte ska undersöka ideologiska tankegångar. Tvärtom. Politik handlar för mig om att försvara alla människor rätt till sitt flyktiga nu. Din och min rätt att slippa dras in i andra människors överdimensionerade egon och vår plikt att försvara varandras frihet.

Jag vill inte bestämma hur ett gott samhälle ska se ut i framtiden. Det går emot allt jag står för, jag vet bara att det samhälle vi lever i nu inte tar hänsyn till att det jag som tittar ut genom dina ögon är lika värdefullt som det som tittar ut ur mina. Oavsett vad du tycker, hur du fungerar, vem du älskar, vad du tror på och vad du tycker är vackert. Om alla skulle respektera det skulle inte utsugning, förtryck och skövling av naturen vara möjlig. Så naiv är jag. Men det är en självvald naivitet.

Tumme upp: 

Alla år av eremitträning betalar sig nu.

Tumme ned:

Detta evinnerliga rotande efter vems fel allt är.