Färgprakten syns redan på håll. Mitt bland villorna i Enskede gård söder om Stockholm ligger ett parkområde utöver det vanliga. Här finns en ridskola med hagar, ett prunkande koloniområde och en fantastisk dahliaträdgård. I den före detta paddocken har hästarna fått lämna plats för rabatter med färggranna, högresta dahlior. Det känns nästan lite overkligt att vandra runt bland de färgsprakande blommorna, som att befinna sig i en sagovärld.

– Att de växer sig så här höga beror antagligen på de omgivande träden. Dahliorna sträcker sig upp för att nå solen, säger Kerstin Lilja, ordförande i den ideella föreningen Dahliaentusiasterna.

Släkt med potatis

Dahlian är en potatisväxt som har sitt ursprung i Mexiko. Det sägs att aztekerna åt av knölarna, precis som vi gör med potatisen. Blomman hämtades till Sverige på 1700-talet av botanikern Anders Dahl, som också gav den sitt namn. Han var elev till Carl von Linné.

– Varje höst och vår samlas medlemmar och boende i närområdet för att gräva upp eller plantera ut knölarna. Däremellan hjälps vi åt att sköta om parken. Det är främst stöttning av de långa stjälkarna och vattning som behövs, säger Kerstin.

Annars är dahlior ganska lättodlade. De gillar sol och vill ha jämn tillgång på vatten. En välgödslad jord om våren är allt som behövs, och att freda dem från sniglar och tvestjärtar.

– Rådjuren är inte särskilt förtjusta i dem, de kan ta någon enstaka knopp, inte mer.

Ingen doft

Trots att de praktfulla blommorna nästan inte doftar, surrar mängder med bin, fjärilar och humlor runt dem i sensommarsolen. Kerstin Liljas intresse för växterna ligger praktiskt taget i blodet.

– Min morfar höll på med dahlior. Jag vet att han tog fram en egen som tyvärr inte finns bevarad eller registrerad. Dahlior är relativt lätta att korsa för den som är intresserad.

Fascinationen är hon inte ensam om. Medan Kerstin visar runt i parken dyker det hela tiden upp besökare som tar bilder, sätter sig på bänkarna intill och njuter av planteringarna.

– Vi har till och med haft ett bröllop här. Det var helt fantastiskt.
För den som inte är så trädgårdsvan kan pysslet med dahliaknölarna verka lite avskräckande. Går frosten ned i dem är det kört. Därför gräver man upp och vinterförvarar dem frostfritt, torrt och mörkt.

– Det behöver inte vara så krångligt. Jag brukar lägga mina, avtorkade och torra, i vanliga plastbackar utan lock nere i källaren, säger Kerstin.
En knöl lever i många år. Vissa sprider sin blomningsglädje i flera generationer.

– När de blir stora delar man dem. Moderknölen i mitten kan bli dålig så den tar man bort. En del går enkelt att vrida isär, en del får man skära i med kniv.

Stark stjälk

Dahlian kan se ut på olika sätt och klassificeras efter färg, form och storlek. En del är enkelbladiga, andra har mängder med symmetriskt vinklade blad i många, täta rader eller spretiga, spetsiga kronblad som sticker ut som långa spröt.

– En bra dahlia ska vara stadig, så att man kan ta in den som snittblomma. De ska helst inte vika ned ”ansiktet” utan fungera i en bukett, säger Kerstin.

Själv plockar hon nästan aldrig in dem. Hon tycker att de är vackrare där de står. I mitten av oktober träffas föreningsmedlemmarna och gräver upp knölarna. De klipper av de som fortfarande blommar.

– Vi gör fantastiska buketter. De håller i en vecka ungefär.

Frön

Dahliorna kan också frösås. Köper man från etablerade firmor kan man vara säker på färg och utseende. Däremot kommer inte egna frösådda dahlior att bli identiska med den planta man tog fröna ifrån.

– Då kan färgen på blomman förändras. Tar du frön från en gul favorit kan den ge en rosa blomma. Det beror på hur bina har pollinerat dem. Men det blir fortfarande en dahlia.
Vill man ha en speciell färgskala gör man alltså säkrast i att dela sina knölar, sätta dem eller fröså med köpta fröer.

Dahliorna blommar länge. Har man tur står de från juli och långt in i september, oktober. Klipper man bort de utblommade kommer det hela tiden nya.

I november när säsongen är över träffas medlemmarna i sällskapet och byter knölar med varandra.

– Det är uppskattat bland medlemmarna. Det påminner om när man bytte bokmärken som liten, säger Kerstin Lilja.