Forskaren Helena Reierstam har studerat lärares förhållningssätt när de bedömer och betygsätter sina elever i gymnasieskolor med engelska som undervisningsspråk samt i kommunala högstadie- och gymnasieskolor med nyanlända elever.

Resultaten av hennes studie visar att betyg och bedömning inte blir rättvisa, varken för de engelsktalande eller de nyanlända eleverna, då mål och kriterier bygger på att eleverna har goda kunskaper i undervisningsspråket. Enligt studien får dessa elever inte samma förutsättningar att lära sig ämneskunskaperna på samma sätt som modersmålstalare.

I de engelska gymnasieskolorna är eleverna ofta motiverade och talar god vardagsengelska. Men enligt lärarna har de ändå inte alltid det ämnesspråk som förväntas.

– Ämneslärare går igenom nyckelord och begrepp, inte språket runtomkring. Eleverna förväntas berätta om skeenden och förlopp, i till exempel historia och biologi, på ett språk som de inte lärt sig. Och som de inte heller lär sig på engelsklektionerna. De kan till och med få höra att ”ni får räkna med lägre betyg än om ni gjort det på svenska”, säger Helena Reierstam i ett pressmeddelande.

Bedöms inte utifrån sina starkaste språk

Även när det gäller nyanlända elever råder det en enspråkighetsnorm. Man förutsätter att eleverna har goda kunskaper i svenska. Få lärare har en policy att använda elevens starkaste språk vid kunskapsbedömning, trots att Skolverket rekommenderar att elever bör få använda sig av hela sitt språkregister när de visar sina kunskaper.

En annan svårighet som lärare vittnar om är att nyanlända elever kan vara vana vid en annan typ av undervisning där fokus ligger på memorering och rabblande av fakta, till skillnad från den svenska skolan, som vid bedömning och betygsättning ställer krav på resonemang och analys.

– Gemensamt för de båda elevgrupperna är svårigheten för lärare att veta om eleverna inte förstått ämnesinnehållet eller om de saknar språket för att beskriva kunskaperna.

Kunskapskraven är för krävande för att använda som gemensamt mål för elever med så olika förutsättningar, enligt Helena Reierstam, som tycker att styrdokumenten bör ses över.

– I andra länder har man kursmål som är uppdelade på både språk och innehåll där lärare kan reflektera även över elevers språkkunskaper. I Sverige saknas den jämförbarheten.

Enligt henne vore en lösning för framtiden att lärare utvecklar språk- och bedömarkompetenser och att skolorna organiseras så att lärarna får förutsättningar att samarbeta ämnesövergripande.