När vice statsminister Åsa Romson grät på presskonferensen för snart fem år sedan när Sverige stängde gränserna kände jag ingen sympati. Hon fick väl stå för den regering hon satt i. Hennes tårar räddade inga liv.

Det irriterar mig fortfarande storligen när miljöpartister försöker vara i både regering och opposition samtidigt, men jag har ändrat mig lite om Romson. Det är svårt att fatta förfärliga beslut. Ibland måste man göra det ändå. Det klart att det gör ont.

Jag började tänka på det häromdagen, apropå en diskussion på Twitter om det obegripliga i att så många till höger verkar så muntra i sina krav på ännu hårdare tag och ännu högre murar för att stänga ute de desperata flyktingar som nu släpps in i Europa som del i Erdogans cyniska spel.

Men jag förstår det, och jag tror att här finns en psykologisk nyckel till varför det politiska klimatet har kantrat så snabbt.

För det finns i dag mer än 70 miljoner flyktingar i världen, det största antalet sedan andra världskriget. De flyr framför allt krig och förföljelse, personer som är på flykt undan klimatförändringar eller av ekonomiska skäl räknas inte in. En stor del av dessa 70 miljoner har alltså sannolikt rätt till asyl, så som det definieras i FN:s flyktingkonvention och i svensk lag.

Men vi kan inte släppa in 70 miljoner flyktingar i Sverige. Vi kan inte ens släppa in 70 miljoner flyktingar i EU, inte utan enorma påfrestningar på i stort sett alla samhällssystem. Ramarna bestäms inte bara av den direkta kostnaden, som man ändå kan påverka genom vilka ekonomiska bidrag man delar ut, och av möjligheterna till att snabbt börja jobba och bidra i de nya länderna.

Det påverkas också av hur många bostäder som finns, hur många nya elever som kan klämmas in i skolor, hur många nya invånare som på kort sikt kan tas om hand i vården, av rättsväsendet, av parkförvaltningen. Samhällen av vår komplexa sort växer fram långsamt, och dess institutioner är anpassade efter ungefär så många som bor där. Det finns gränser för hur snabbt man kan bygga ut dem och ändå förvänta sig att de fungerar.

Det här är en enorm sorg. Jag tror visserligen att vi skulle kunna ta emot många fler än vi gör i dag, särskilt om man tänker på hela EU, men vi kan inte hjälpa alla. Trots att de egentligen har rätt till vår hjälp, enligt regler som vi själva har skrivit under. Trots att de flyr fasansfulla krig och vedervärdigt förtryck.

Det är svårt att leva med den insikten. Den tynger som ett enormt misslyckande, en kognitiv dissonans mellan det man anser är rätt och det man inser är möjligt. Och det är här en högerradikal linje blir en psykologisk väg ut. Om man slutar ta in vidrigheterna som människor flyr ifrån, om man börjar tänka på och tala om flyktingar som kriminella, som skäggbarn, som ”ekonomiska migranter”, som ett existentiellt hot som vi måste försvara oss emot, då känns det bättre att vi inte hjälper dem. Då har det rentav plötsligt blivit moraliskt självklart att inte hjälpa!

Då kan man hurra och prata om stolthet när andra lider, eftersom det känns bättre än att känna sig misslyckad och halv.