Både Liberalerna och Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag enligt de flesta väljarundersökningarna. Samtidigt som sossarna går som tåget i opinionsundersökningarna så håller stora delar av det övriga regeringsunderlaget på att raderas ut. I veckan kom en ny väljarundersökning som nog bör bekymra de båda partierna än mer än att de nu verkar ha ett stöd under spärren. Båda partierna har nämligen tappat extremt mycket förtroende hos väljarna i sina egna paradfrågor.

Enligt DN/Ipsos ansåg 29 procent av väljarna 2011 att Liberalerna hade den bästa skolpolitiken. Sedan har vi sett vad det blev av Björklunds antiliberala skolreformer, som till mycket stor del gick rak emot etablerad forskning. Stress och psykisk ohälsa har skjutit i höjden och i princip inget har blivit bättre. Och enligt DN/Ipsos som kom i nu veckan så tycker följaktligen endast 11 procent att partiet har bästa skolpolitiken.

I juni 2014 ansåg enligt samma undersökning hela 62 procent av väljarna att MP hade den bästa miljö- och klimatpolitiken. Sedan kom sveket med kolgruvorna i Tyskland, Förbifarten i Stockholm, hyllande av tillväxt och ökade utsläpp förra mandatperioden. Svek som inga laddstolpar eller miljöbudgetar i världen kunde kompensera för. Och för någon månad sedan följdes det upp av att partiets klimatpolitiska talesperson hyllade att regeringen öste statliga miljarder över  flygindustrin. Enligt veckans DN/Ipsos är det nu bara 20 procent som anser att partiet har bästa miljö- och klimatpolitiken. Sällan har väl uttrycket ”som man bäddar får man ligga” passat bättre.

Ett litet tips i all välmening till Liberalerna: börja driva en frihetlig skolpolitik byggd på kunskap och vetenskaplig grund, så kanske några kan börja tro på er skolpolitik igen. Det må, efter alla år med Björklunds propaganda, framstå som flummigt. Men flumskolan byggde på några av de bästa liberala värderingarna. Och till MP: sluta, bara sluta försvara betongsossig tillväxtpolitik. Ta coronachansen och driv på för ett samhälle som växlar ner. I eller utanför regeringen spelar mindre roll, det viktiga är att en grön röst börjar höras i partipolitiken igen.