Musik med politisk udd och ambitionen att säga något mer om människors liv än tomma romantiska fraser är något som Jerker Jansson har saknat länge. Så dyker Höstorkesterns tredje album Ambivalens upp. Riktig musik av riktiga människor som sjunger riktiga texter.
Höstorkestern beskriver sig som ”ett musikkollektiv med rötterna i Malmfälten och Tornedalen”. Och det hörs. Progressiv musik från norra Sverige, vilket det handlar om, har alltid haft en viss doft. Jag kan inte riktigt beskriva den, men den som minns band som Contact och Norbottens järn fattar vad jag talar om. Inget fjantande. Berättelser.
Albumet heter Ambivalens och titeln kom till först efter att allt material var färdigskrivet, när bandet insåg att albumet skulle komma att spreta åt en massa håll. Och det stämmer, här finns många olika genrer representerade, och många låtar hoppar mellan stämningslägen och stilar. Och det är skönt. Här finns tangodofter, folkmusik, rock och ett alldeles eget sound. Precis som det ska vara.
Nuförtiden är popmusik en rätt sorglig historia. Bolagsprodukter som framför låtar som skrivs maskinellt, framförs av människor som inte bryr sig med hjälp av automatiserade digitala instrument. Höstorkestern är på riktigt. Och det hörs. Det är svårt att mixa ”riktiga instrument” oavsett om det är munspel eller syntar. Det blir lätt grötigt och trångt. Men det kan också bli levande och varmt. När jag lyssnar på Höstorkestern inser jag hur sällan det låter så här på riktigt nuförtiden om svensk musik.
Musik är känslor. Drömmar. Längtan. Tröst. Och jag blir varm i magen av Höstorkestern. Tycker om att vara i den. Spåret Avskedssång från en alkiskvart är en av de starkaste kärlekslåtar jag har hört på mycket länge.
Nu ringer grannen snuten snart
och det var väl kanske lika bra…
En låt som griper om hela mig. En låt som jag kommer att leva med ett tag. Jag kommer överhuvudtaget att leva med det här albumet rätt länge.
Om musiken är på riktigt är texterna ofta knivskarpt realistiska med en svart politisk udd. Också det något som jag saknat länge. Moderatgetto ryker av politisk indignation. Drömfabriken doftar av praktisk marxism, som en senkapitalistisk version av Dan Berglunds De mördades fria republik.
Det svänger helt enkelt. Det stämmer. Det de har att säga både musikaliskt och textmässigt. Och för första gången på länge vill jag verkligen se ett band live. För det är musik som passar för en scen, för att upplevas direkt.
