Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Det var den Peter som Nisse hade lämnat hjälplös och urladdad, lutad mot ett träd, ett par hundra meter från den plats där de hade tagit sig ut från nedre infran. En docka, skulle Lydia ha sagt. Gandalf, tänkte Nisse. Gandalf på burk, med botox i kinderna, välansat skägg och mittbenat hår. Han var trådlöst ansluten till rummets enda elurtag. En blå lampa under nackhåret visade att där hände något, men än var han inte klar att säga hej till publiken.

– Vad säger ni om min nya medhjälpare va? sa Nalle belåtet.

Freddy lade huvudet på sned och sa att han var rätt snygg och att hon gärna kunde låna honom när Nisse var borta. Nisse sa att de hade träffats. Att roboten hade hjälpt honom ut från nedre infran, men att han hade blivit tvungen att lämna honom.

– Vid den stora aspen, ja. Där satt han. Jag satte han i skrindan och drog hem han, hela kvällen tog det, men det var det värt. Tänk va, en riktig biobot! Säkert defekt, men lite småsysslor ska han väl klara.

– Vadå defekt? sa Freddy.

– Ja, det är väl nåt fel som är trasigt. Det brukar vara det när de skickar dem i retur så där. Se, nu vaknar han!

Gandalf på burk hade gett ifrån sig ett mjukt surrande och gjorde små rörelser med ansiktet och händerna. Nalle satt med armbågarna på knäna och iakttog honom. Han var nog ensam, tänkte Nisse. Skitensam där borta i skogen med sin totemhare. Men hade han inte sett honom förut? Jo, nästan. De smala axlarna, blicken som höll koll åt sidorna. Nedre infran. Järv som satt på trappan i sin neongula overall och berättade om hur hon och hennes bror hade skilts åt. Hennes bror som hette Nalle.

Nalle presenterade Freddy och Nisse för roboten: ”vår närmaste granne” och ”en ny vän”. Peter blinkade men slöt ögonen igen och mumlade att sömnen är den navelsträng som ansluter oss till världsalltet. Sen surrade han till och blev stilla.

– Till elaggregatet, menar han. Han behöver vara avstängd lite till, sa Nalle.

– Ingen fara, vi kommer över och säger hej till Peter en annan dag. Om du ska förbereda dig, menar jag.

– Ta en kopp te först. Det är bra med nåt varmt i magen när man ska ut och gå. Haren kommer först till kvällen ändå.

Det blev te runt eldstaden, och mörkt segt bröd, bakat över elden, och nyponmos som Nisse ansåg var i suraste laget. Men de var hungriga och det var gott. Nalle och Freddy pratade om ditt och datt. Hur länge sen det var det snöade – inte en enda gång efter andra året ni var här va? sa Nalle. Så var det nog, sa Freddy med en suck.

– Jaha, är du van med snö då, från där du kommer från? sa Nalle och vände sig till Nisse.

Nisses kände att han blev röd om kinderna, fast det syntes väl inte i halvmörkret.

– Så du vill inte säga varifrån du kommer. Nä nä. Det kan va klokt.

– Det kan det, sa Freddy.

Nalle skrockade och plockade brödsmulor ur skäggflätorna. Sen började han berätta om Kio. Nisse förstod inte varför – det var en Xpan-stad, eller en organisation som drev en Xpan-stad som kallades för Kio, och som tydligen ansågs vara speciell. Staden som han hade sagt att han kom ifrån när han var i Xpan 7. Varför börja jiddra om den nu? Själv hade han hellre snackat schamanism. Fast schamaner gjorde inte det, hade Janet sagt. De var rätt hemlighetsfulla. Men han kunde ju alltid läsa Castaneda, sa hon och garvade, krängde på sig fiberpälströjan, kallade på Don Juan, som var en gråhund, och gick ut till sin snöplog.

Å andra sidan var det nåt skumt med Kio. Varför skulle en miljöorganisation vara med och skicka ut mänskligheten i rymden? Borde den inte liksom jobba med att få folk att ta hand om jorden istället? Så visst, Nalle fick gärna berätta. Och det gjorde han, med ögonkast på Nisse då och då, som om han minsann visste något.

Kio hade bildats för att slå vakt om Moder Jord, sa Nalle. Det var en protest i en tid då många steriliserade sig eftersom det inte fanns någon framtid för någon ny generation, och sedan desperat bockade av sina ”bucket lists”. I de delar av världen som fortfarande kunde låtsas att de var rika, förstås. På andra håll dränktes hela byar, eller dog av överhettning eller i krig om den mark där man ännu kunde leva, eller i lägren där de som försökte fly norrut samlades upp.

Kretslopp i omlopp hade börjat som en sorts tankesmedja för omställningsrörelsen. Det fanns en del rika idealister som öste in pengar för att kunna hoppas på en framtid för barn och barnbarn, och organisationen grenade ut sig och blev mycket mer än en tankesmedja. Ekologiska lantbrukskooperativ, cykelverkstäder, utbildning. Och tempel för den andliga kontakten med Moder Jord, för det växte fram en Gaia-kult i rörelsen.

En grupp inom Kio ville helt befria Moder Jord från mänskligheten. Det var de som tog initiativ till Xpan-projektet och byggde de första Xpan-städerna, designade för att inte alls, eller nästan inte alls, tära på jordens resurser. De skulle vara basen för de perfekta samhällen som sedan skulle växa fram på nybyggda planeter.

Projektet växte, vilket var tanken. Fler anslöt sig, men det gick inte som aktivisterna från Kio hade tänkt sig. När det behövdes mer pengar, och det behövdes massor, vände de sig till företag som Himmelska friden, som drev sina Xpan-städer så att det såg vackert ut på ytan, men under den …

– Vet du hur långt nedre infran går? sa Nalle.

Nisse visste inte. Men den gick över hela världen, så långt man kunde komma landvägen. På ställen där ingen längre kunde leva på jordytan plundrades den på mineraler och metaller som fraktades till Xpan-städerna. De använde sig av slavar som de privilegierade fångarna i städerna aldrig såg. Inte ens de som satt i styrelserna kände till allt detta. Och när de rika idealisterna försvann köpte de upp Kio också. Allt utom en enda Xpan-stad. Xpan-7 hade varit en av Kios städer tills Himmelska friden tog över.

Nalle hade fått något svart i blicken. Det var som om någon annan hade satt sig i hans kropp och berättade. Hur visste han allt det här? En liten gubbe som bodde i en källare och levde på att sticka tröjor och hitta saker i nedre infran? Freddy satt och petade i eldstaden, elden speglade sig i hennes ögon, hon hade hört det mesta förr.

– Har du varit i en Xpan-stad nån gång, Nalle? frågade hon plötsligt.

– Nä, jag har bara hört. Men det har ni, så ni vet ju själva. Det var Kio jag skulle tala om, för det var ju inte hela Kio som ville ha ut alla människor i rymden. Det var några tokskallar med pengar som lät fantasin fara iväg med sig. De andra fortsatte att slå vakt om Moder Jord. De stannade utanför Xpan-systemet. Ja, först var det ju frivilligt att flytta in. Sen blev det tvång.

– Men ni då? sa Nisse.

– Nja, vi får vara i fred så länge vi inte samlas. De vill inte ha nåt besvär med oss, de tror väl att vi ska dö ut om de inte hjälper oss med nåt. Men om Freddy har för många gäster på Oasen, som inte har id-armband från en Xpan-stad, då tar de allihop. I början har jag hört att det fanns stora gårdar och byar utanför Xpan. Sen blev det hårdare … men det tar vi en annan gång. Men det jag vill säga är att det verkliga Kio lever kvar utanför. Vi lever av jorden och tar inget som vi inte ger tillbaka. Vi vet att jorden är vår moder. Och den visdom som människan har förlorat, den har Moder Jord kvar. Det är därför jag frågar haren när jag inte vet själv.

Nalle tystnade och kanske blundade han, för Nisse såg inte hans ögon blänka i mörkret längre. Så hördes en röst från hörnet där roboten satt.

– En vis man har långa öron men kort tunga, sa Peter.

– Menar han att jag ska hålla tyst eller att jag ska fråga haren? Eller båda. Hörni, jag tror det är dags nu, sa Nalle och reste sig från pallen.

Här fortsätter Xpan-projektet.