DEBATT Fridlysning är en form av fredande, ett sätt att bevara hotade arter. Fridlysta djur förväntas därför i allmänhetens ögon skyddas till det yttersta i vårt land. När två länsstyrelser då på eget initiativ tar beslut om skyddsjakt på föräldradjur ur vargrevir med nyligen födda valpar, då blir eftersmaken i munnen av ordet skydd skämd och lite unken. Vargen är ju inte bara fridlyst, utan starkt hotad att utrotas. Hur prioriteras då skyddet här, på vilken grund och till vilkas fördel?

Under vår och försommar föds många djurungar i vår natur, de vilda djurens barnkammare bokstavligt talat fylls. Allmänheten uppmanas att inte störa djuren, varken föräldrarna eller de ibland till synes övergivna ungarna. En ensam unge är väldigt sällan föräldralös eller övergiven. Föräldradjuren är troligen i närheten, även om de inte syns. De vakar, föder och fostrar sina ungar som vilken barnfamilj som helst.

På grund av detta uppmanas det även att hundar under perioden 1 mars till 20 augusti ska hindras från att springa lösa i mark där det kan finnas vilt. Den jakt som bedrivs enligt allmänna jakttider är anpassad till viltets reproduktionsperiod och upphör nästan helt under den här tiden. Men beviljandet av skyddsjakt är ett undantag från de allmänna bestämmelserna om att vilda djur ska vara fredade under denna tid, detta gäller även fridlysta djur. Syftet med skyddsjakt är att förhindra skador på boskap eller åkermark.

Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för jakt i Sverige, men har delegerat beslutsrätten om skyddsjakter till länsstyrelserna, den som vill/behöver ansöka om skyddsjakt ska alltså vända sig till sin länsstyrelse i fallet. Men inom loppet av bara några veckor har två länsstyrelser, Östergötland och Värmland, på eget initiativ utlyst skyddsjakt på varg i varsitt vargrevir, efter angrepp på får och ett fall av angrepp på nötkreatur. Vargrevir bekräftade som familjegrupper, där det finns alfahane och alfahona, fjolårsvalpar (ännu inte vuxna nog att lämna flocken) och så nyligen födda valpar för bara några veckor sedan.

De här länsstyrelserna har alltså förekommit anmälan om skyddsjakt, agerat helt på egen hand i sakfrågan och beslutat om att vuxna djur ska skjutas av, trots vetskapen om revirens familjesituation. På Naturvårdsverkets hemsida står inget om att länsstyrelserna själva ska ta initiativ till skyddsjaktsbeslut. Eller på något sätt arbeta i förebyggande syfte i sakfrågan.

Dessutom är delar av jaktområdet i Värmlands län, enligt beslutet, inom Glaskogens naturreservat. Alltså ett av markägare eller myndighet skyddat naturområde, för att långsiktigt bevara djur och natur som av något skäl anses värdefull och skyddad av miljöbalken. Vars syfte är att främja en hållbar utveckling, som innebär att nuvarande och kommande generationer kan leva i en hälsosam och god miljö.

Miljöbalken anger följande skäl till att bilda naturreservat: bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer, tillgodose behov av områden för friluftslivet, skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer och skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter. Och inom ett sådant område tar Värmlands länsstyrelse eget initiativ till och utlyser jakt på en varg, fridlyst och rödlistad som starkt hotad.

Under de senaste femtio åren har människan påverkat och förstört jordens naturmiljöer i långt snabbare takt än någonsin tidigare i historien. Massutrotningen av djurarter är ett av vår tids största miljöhot. Vi måste därför bättre värna och vårda våra naturmiljöer, med dess djur- och växtliv. Och det minsta man då kan begära är att våra myndigheter ser till att naturreservat ska vara platser där djur och växter kan leva totalt fredade från mänsklig påverkan, allra helst de arter som redan är hotade.

Båda länsstyrelserna bedömer och använder som argument för skyddsjakt att fortsatt risk för allvarlig skada föreligger med hänvisning till att angrepp på får skett vid flera tillfällen, samt att inga mer förebyggande åtgärder kan vidtas. Och därför ska en vuxen varg i varje revir skjutas.

Vid få av angreppen har det funnits rovdjursavvisande staket, i ett fall var staketet helt öppet mot vatten på en sida. Det finns många bekräftade fall där vargar simmar, speciellt i jakt på föda eller för att hitta nya revir, upp till 13 km i sträck är noterat utan att vargen vilar.

Hur kan man då anse att fårbonden tagit sitt ägaransvar och skyddat sina djur mot de faror som finns i området i anslutning till ett bekräftat vargrevir? Flera angrepp är inte heller bekräftade vargangrepp, kan man utröna när man läser länsstyrelsernas beslutsunderlag noggrant. Det känns därför mer som indicier, alltså omständigheter mycket svagare än rena fakta och bekräftelser som lett till länsstyrelsernas beslut om skyddsjakt.

Både Östergötlands och Värmlands länsstyrelse visar i klartext vad de anser viktigast att tillgodose och bemöta i sina län när de tar initiativ till skyddsjakt på varg. Inte är det fridlysta, vilda djurs rättighet att finnas till för sin egen skull, biologisk mångfald, regeringens beslut om en långsiktig rovdjurspolitik utan istället enskilda bönders rätt att bedriva sin egen vinstdrivande verksamhet i avsaknad av yttre hinder eller risker. För inte är får utrotningshotade, eller fårindustrin, vare sig i Östergötland, Värmland eller Sverige i stort inför total konkurs? Vilka är i störst behov av skydd?

Men just nu i stunden jagas alltså vuxna djur ur två vargflockar i Sverige. Jakt som kommer leda till att årsungar blir föräldralösa, detta är inte förenlig med 27 § jaktlagen (1987:259) som föreskriver: jakt ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Vilket fallet kommer bli.

När vargvalparna förlorar sin ena förälder riskerar de att drabbas av undernäring, uttorkning och svåra väderförhållanden. Svält, törst och exponering för fukt och kyla innebär mycket stress och stora fysiska påfrestningar som lätt kan leda till att de dör. Och skulle valparna ändå överleva rent födomässigt står den ensamma föräldravargen sen helt själv att fostra hela kullen. Vilket inte är hållbart. Skyddsjakt i sig är väl ändå till för att skydda och rensa bort problemdjur, inte skapa dem. Vilka riskbedömningar har länsstyrelserna egentligen gjort?

Vid söndring av en vargflock störs strukturerna och de inbördes uppdragen i flocken sätts på hårt prov, detta leder med största sannolikhet till att problem med vargattacker på tamboskap och unga oskygga vargar som söker sig närmre bebodda trakter och samhällen ökar i deras jakt på föda.

Detta styrks i Naturvårdsverkets riktlinjer för beslut om skyddsjakt som säger: beslutande myndighet bör väga in riskerna med att vuxna djur skjuts under tiden från födsel till dess ungarna kan förväntas vara självständiga.

I april i år kom Rödlistan 2020 från Artdatabanken, en sammanställning av arters utdöenderisk inom landets gränser, där den svenska vargen nu klev ett steg närmre utrotning och är kategoriserad som starkt hotad. Därför bör man alltid se till artens fortlevnad på nationell nivå, alla beslut måste utgå och synkroniseras från den totala vargstammen i vårt land, inte lokala förhållanden.

Beslut om skyddsjakt måste hanteras med stor varsamhet och andra medel än avskjutning borde beaktas så långt det bara går. Sveriges länsstyrelser borde självmant driva det arbetet, i stället för att ta egna initiativ till jakt på fridlyst vargar och bidra till att de blir ännu färre i vårt land.

Vem eller vad vill länsstyrelserna egentligen skydda?