Vår moderna tid kan sägas härstämma från den vetenskapliga upplysningen som skedde under 1700-talet. Traditionell dogma och godtyckliga antaganden fick stå åt sidan för vetenskapligt grundad världsframställning.

Liberalismen byggde sin ideologi på vetenskapliga strävanden att uppnå brödraskap, frihet och jämlikhet i och med den franska revolutionen och de upplysningsideal den grundades på. Socialismen, och betydligt senare den gröna ideologin, kom som en kritik av att liberalismen inte lyckades leva upp till dessa ideal.

Upplysningen hade även motståndare. I sitt manifest Reflections on the revolution in France framhäver konservatismens fader Edmund Burke hur förnuftet inte räcker till. Hans tes är att systematiskt sökande efter bättre levnadsförhållanden eller förståelse för vår verklighet utgör ett hot mot samhällets stabilitet. Istället gör vi bäst i att förlita oss på traditionella auktoriteter och livsstilar, oavsett vad som faktiskt är mest lämpligt, för att rädslan för att någonting kan gå fel ska vara den styrande principen.

Vad som känns bäst prioriteras framför vad som är bäst. Nedkokt till sin minsta gemensamma nämnare är konservatismen ingenting mer än en hyllning av intuitionen.

Konservatismen grundar sig på anti-intellektualism och feghet, det viktiga är hur det känns, inte vad som stämmer. Vill den konservative veta någonting rådfrågar hen inte den vetenskapliga metoden, hen kör på magkänsla. Är fattigdom en effekt av dålig karaktär? Har man samma förutsättningar som vit eller icke-vit? Är tillväxt förenligt med hållbarhet?

Den samlade forskningen på samtliga områden ger ett rungande nej, men om till exempel fattigdom inte beror på personliga egenskaper eller lathet tvingas man acceptera en betydligt tristare verklighet att befinna sig i. Ens egen tillvaro blir ju inte då främst ett resultat av ens förmågor, utan av omständigheter och en komplex kontext av socio-ekonomiska faktorer. Den som har det bra ställt får det ju svårare att känna stolthet över det hen gör om man inte kan tillskriva sig själv all sin framgång. Då är det enklare att täppa för öronen och dra åt sig den konservativa snuttefilten, klappa sig själv på axeln och säga ”om bara de försökte mer skulle de också ha mat på bordet”.

Men detsamma gäller för den fattige – om man tror att rikedom är ett resultat av att försöka hårdare så visst blir det enklare att uthärda livet. Till en början åtminstone, när man väl inser att man försökt så hårt man kan men fortfarande inte har ett tak över huvudet är den enda slutsatsen som finns kvar att dra att man inte duger.

Genom att lämna den konservativa världsbilden kan vi enklare förstå utsattas position och beteenden. Varför ska jag spara mina pengar om jag knappt har nog för att leva över dagen och om jag vet att ansvarslösa banker kommer att förlora mina pengar ändå?

Det är surrealistiskt ironiskt hur stereotypen om den överkänsliga ”snöflingan” på vänsterkanten vuxit fram ur en kollektiv lättkränkthet över att transpersoner får juridisk existens, att män inte lever under ständigt våldtäktshot eller, roligast av allt, hur en tonårig flicka bevisar för världen hur lite ålder avgör vad jag bör tycka om dig. Det svider nog, men är man 40 + och har tillgång till sociala medier betyder inte plötsligt ens åsikt mer.

I sin känslobaserade och ovetenskapliga ansats har konservatismen en irrationell tillit till auktoriteter. Särskilt blind är man för statliga auktoriteter – eftersom staten är den ultimata auktoriteten. I USA har folkrörelsen Black lives matter har fått med sig allmänheten i hur djupgående den strukturella rasismen faktiskt är, men även hur polisen ständigt överträder sina befogenheter.

Samtidigt har konservatismens demografiska kärna, lättkränkta vita män, stolt visat motstånd. Visst möts vi alla av samma utmaningar, och som käre avdankade Alexander Bard framför är det ju bara för de svarta att ta tag i sina liv! Bli inte arresterad utan anledning, se till att inte bli skjuten av polisen (OBS! motstånd mot övervåld kan medföra skjutskador).

Amnesty har visat att institutionell rasism och tendenser att utnyttja sin makt inom polisväsendet även existerar i Europa. Böter, kontroller och andra former av trakasserier sker betydligt mer för icke-vita – och då har andra variabler, som motstånd, tagits med i beräkningen.

Men vi i Sverige är ju ett undantag, som med allt. Frågan är om undantaget är att vi inte har någon officiell statistik på profilering i polisen, eller om vår polis bara inte har några fördomar. Kanske sker inget maktmissbruk heller?

Det första vet vi stämmer. Nolltolerans, eller ”broken windows” som det kallas på engelska, är konceptet att införa hårda bestraffningar på små brott för att förebygga större brott. Det används flitigt i både USA och Sverige. Ibland behövs inte ens ett brott begås. Om någon stör den ”allmänna ordningen”, till exempel en hemlös människa som befinner sig för nära ett köpcenter och därmed bromsar ned den heliga konsumtionen, så är det inte ovanligt att polisen rycker in.

Vad som anses vara lagbrott och inte är så otydligt att polisen kan tolka mer eller mindre fritt. Är det förargelseväckande beteende att sova i en park? I en artikel från 2004 framgår hur polisen flyttar runt hemlösa i Malmö från en plats till en annan, bara knuffar runt dem. I artikeln uttrycks polisernas missnöje med att bedriva denna verksamhet, vilket inte är förvånande i och med att individer inte är problemet utan den strukturellt omänskliga behandlingen av marginaliserade samhällsgrupper. I vissa fall är dock individerna starkt präglade av en nedvärderande syn på människorna de kastar runt. I en undersökning utförd av Sveriges radio tvingades hemlösa bort från sitt läger, och polisen uttrycker att det inte handlar om ”Guds bästa barn, det är narkomaner och tjuvar”.

I vilket fall finns det god anledning att förbättra inblicken i polismyndighetens verksamheter. När Eric Torell blev skjuten av poliser 2018 förklarade myndighetens personalansvarsnämnd att poliserna skulle få behålla sina jobb oavsett hur domen föll. 2014 attackerades en man av en polis med hund och fick 10 batongslag för att han ansågs onykter, vilket dessutom var falskt! Polisen friades. Nyligen fick en man i Solna en batong upptryckt i sitt anus av polispersonal. Det dömdes inte som våldtäkt eller misshandel, utan undersökningen lades istället ned. I maj blev 16-årige Alexander jagad på moppe av polisen tills han kraschade och dog. Det finns ännu inga svar på varför han var jagad.

Det verkar vara ett globalt fenomen att inom polisen håller man varandra om ryggen, även när någon begår vedervärdiga brott. Samtidigt har rättssystemet mer överseende när det gäller polisiärt övervåld.

Trots allt detta kan man ju fråga sig: var är statistiken? Var är mina data, allt det här är ju anekdoter? Det stämmer, jag har inte bevis utöver enstaka exempel. Anledningen till att vi inte kan veta mer säkert är just att vi lever i en konservativ ordning, där statistik över våra auktoritära institutioners maktmissbruk är otillgänglig. Ett fantastiskt exempel på den strukturella antiintellektualism konservativa förhållningssätt för med sig.

Vill man inte ifrågasätta ordning och auktoritet finns det ju ingen anledning att förenkla forskning på området. Den som säger ”nej! vi ska inte granska vår polis för de gör ett så bra jobb!” säger ju egentligen bara att hen är rädd för att upptäcka att så inte är fallet. Man vägrar se sanningen i vitögat om sanningen är läskig, den konservativa snöflingan i sitt esse.

Jag har varit hård mot de konservativa, så låt mig avsluta med någonting där de faktiskt har rätt, nämligen att vita också utsätts för helt unika förtryck. Så fort man går utanför dörren nu för tiden blir man genast attackerad för att man är vit. Därför är mitt råd att skaffa lite mer skinn på näsan – så inte solens rasistiska strålning bränner vid så hemskt.