Under loppet av den mänskliga historien är föreställningen om att naturen är en maskin som vi kan bygga om efter eget tycke en relativt sentida villfarelse. Miljöhistoriken Carolyn Merchant påminde i sin banbrytande bok The Death of Nature (Naturens död) från 1980 läsarna om att jorden fram till och med 1600-talet betraktades som en levande varelse, vanligtvis gestaltad som en mor.

De europeiska folken, likt ursprungsbefolkningar världen över, trodde att planeten var en levande organism, full av livsalstrande krafter men som även kunde få utbrott av oväntad vrede. Det var därför som det fanns starka tabun mot ingrepp som kunde skada eller vanhelga »modern«, bland annat gruvbrytning.

Metaforen förändrades i takt med att vissa (men långt ifrån alla) av naturens mysterier förklarades under 1600-talets vetenskapliga revolution. När naturen nu gestaltades som en maskin, utan mystiska eller gudomliga egenskaper, kunde dess beståndsdelar dämmas upp, utvinnas och omformas utan risk för bestraffning. Naturen framställdes fortfarande ibland som en kvinna, men en kvinna som var lätt att dominera och underkuva. Sir Francis Bacon fångade på ett ypperligt sätt den nya hållningen när han i texten De dignitate et augmentis scientiarum från 1623 skrev att naturen »ska fjättras, stöpas och göras som ny av människans hand och konst«.

Dessa ord kunde ha hämtats från BP-bolagets målsättningsdokument. Utifrån en djärv position på vad bolaget kallar »energins gräns« lekte man här med tanken på att syntetisera metanproducerande bakterier, och kungjorde att geoingenjörsvetenskapen skulle bli »det nya forskningsfältet«. Och självklart skröt dokumentet om att man nu vid Tiberfyndigheten i Mexikanska golfen hade »den djupaste brunn som gas och oljeindustrin någonsin har borrat«, lika långt under havsytan som jetplan flyger ovanför den.

Att förutse och förbereda inför vad som kunde hända om dessa experiment med att förändra livets och geologins hörnstenar skulle misslyckas ägnades synnerligen lite utrymme i företagets föreställningsvärld. Som vi alla upptäckte efter att Deepwater Horizon-riggen exploderade hade företaget inga system på plats för att effektivt kunna agera vid det scenariot.

När BP:s talesman Steve Rinehart förklarade varför man inte ens använde sig av den så kallade containment dome (ett slags kupol som syftar till att täppa till utsläppskällan) som väntade i land (och som i slutändan inte skulle visa sig vara effektiv), sade han: »Jag tror inte att någon förutsåg de omständigheter som vi nu befinner oss i.« Uppenbarligen »gick det inte att föreställa sig« att utblåsningsventilen någonsin skulle gå sönder, så varför förbereda sig för den möjligheten?

Denna vägran att ens föreställa sig ett misslyckande härrörde tydligt från högsta ort. För ett år sedan berättade vd:n Hayward för en skara forskarstudenter vid Stanford University att han har en plakett på sitt skrivbord, där det står: OM DU VISSTE ATT DU INTE KUNDE MISSLYCKAS, VAD SKULLE DU FÖRSÖKA DIG PÅ DÅ?

Långt ifrån att vara en harmlös motivationsslogan var detta i själva verket en korrekt beskrivning av hur BP och dess konkurrenter betedde sig i verkligheten. Under förhör på Capitol Hill ställde nyligen kongressledamoten Ed Markey från Massachusetts representanter från ledande gas- och oljebolag till svars för deras avslöjande resursfördelning. På tre år hade de spenderat »trettionio miljarder dollar på att prospektera nya olje- och gasfyndigheter. Men den genomsnittliga investeringen i forskning om och utveckling av säkerhet, olycksförebyggande och åtgärder vid oljeläckor uppgick till torftiga tjugo miljoner dollar per år.«

En sådan prioritering räcker långt för att förklara varför den ursprungliga prospekteringsplanen för Deepwater Horizons ödesdigra oljebrunn som BP lämnade in till den federala regeringen kan läsas som en grekisk tragedi på temat mänsklig hybris. Uttrycket »låg risk« dyker upp vid fem tillfällen. BP förutspår självsäkert att de skadliga effekterna vid ett eventuellt oljeutsläpp kommer att bli minimala tack vare »beprövad utrustning och teknik«.

Rapporten, i vilken naturen framställs som en förutsägbar och foglig yngre partner (eller kanske underleverantör), förklarar glatt att »strömmar och bakteriell nedbrytning skulle ta bort oljan från vattenpelaren eller spä ut beståndsdelarna till obetydliga nivåer« vid ett eventuellt stort oljespill. Samtidigt skulle effekten för fiskbeståndet »sannolikt inte vara dödlig« på grund av »fullvuxna fiskars och skaldjurs förmåga att undvika ett utsläpp [och] bryta ner kolväte.« (I BP:s beskrivning framstår ett oljeutsläpp som en »ät-så-mycket-du-orkar«-buffé för vattenlevande organismer, snarare än som ett fruktansvärt hot.)

Det bästa med alltihop var att om ett större utsläpp skulle inträffa var tydligen »risken för kontakt med eller inverkan på kustlinjen liten«, tack vare företagets förment snabba reaktionsförmåga (!) och »avståndet [mellan plattformen] och kusten« (omkring sjuttiosju kilometer). Detta är det mest häpnadsväckande påståendet. I en bukt där det ofta uppstår vindhastigheter på över sjuttio kilometer i timmen, för att inte tala om orkaner, hade BP så lite respekt för havets ebb och flod, sjögång och vågbildning, att man inte trodde att oljan kunde förflytta sig futtiga sjuttiosju kilometer. (En skärva från den söndersprängda Deepwater Horizon-plattformen dök upp på en strand i Florida, trehundrasex kilometer bort.)

Emellertid hade denna vårdslöshet varit omöjlig om inte BP hade presenterat sina prognoser inför en politikerklass som ivrigt ville låta sig övertygas om att naturen förvisso hade bemästrats. Vissa, som republikanen Lisa Murkowski, var ännu ivrigare än andra. Senatorn från Alaska var så imponerad av företagets fyrdimensionella seismiska bildillustrationer att hon förkunnade att djuphavsborrningen hade nått höjden av artificiell kontroll. »Det är bättre än Disneyland när det handlar om hur man genom tekniska lösningar kan få fram en resurs som är flera tusen år gammal, och göra det på ett miljövänligt sätt«, förkunnade hon inför senatens energiutskott.

Att borra utan att tänka har förstås utgjort det republikanska partiets policy sedan maj 2008. När bensinpriset sköt i höjden på ett dittills aldrig skådat sätt myntade den konservative ledaren Newt Gingrich slagordet »Borra här, borra nu, betala mindre«, med tonvikt på ordet nu. Den vansinnigt populära kampanjen var ett stridsrop mot försiktighet, mot forskning, mot väl avvägt agerande. Enligt Gingrich skulle oljeborrningar på hemmaplan, oavsett var oljan eller gasen råkade finnas – djupt nere i Klippiga bergens skiffermassor, i viltreservatet Arctic National Wildlife Refuge, och långt nere i havet – vara ett bergsäkert sätt att sänka priset vid bensinpumpen, skapa jobb och ge araberna stryk, allt i ett enda slag. Inför denna trippelvinst var det bara mesar som bekymrade sig om miljön.

Som senator Mitch McConnell uttryckte det: »I Alabama och Mississippi och Louisiana tycker folk att oljeriggar är vackra.« När Republican National Convention (republikanska partiets nationalkonvent) drog igång 2008 med det skändliga temat »Drill baby, drill« var partiets bas så exalterad att de skulle ha börjat borra under konventgolvet om någon hade haft med sig en tillräckligt stor borr.

Och Obama gav slutligen med sig. Med närmast kosmiskt dålig tajming, bara tre veckor innan Deepwater Horizon exploderade, kungjorde presidenten att han skulle tillåta borrning i havet på platser inom territoriet som tidigare varit skyddade. Det var inte en så riskabel praktik som han hade trott, förklarade han. »Vår tids oljeplattformar förorsakar vanligen inga utsläpp. De är oerhört tekniskt avancerade.« Det räckte emellertid inte för Sarah Palin, som pikade Obama-administrationens planer på att genomföra fler studier innan man började borra i vissa områden.

»Herregud, de där områdena har redan fingranskats«, sade hon vid Southern Republican Leadership-konferensen i New Orleans bara elva dagar innan explosionen. »Nu är det borra, gubbar, borra, som gäller, inte förhala, gubbar, förhala!« Och jublet blev stort. I kongressförhöret sade BP:s Hayward: »Vi, och hela branschen, kommer att ha lärt oss mycket av den här förfärliga händelsen.« Och man kunde förvisso ha föreställt sig att en katastrof av den här omfattningen skulle ha gjort BP-direktörerna och »borra nu«-anhängarna en smula ödmjuka. Emellertid tyder inget på att så är fallet. Från företagens och myndigheternas sida har reaktionen på katastrofen präglats av just den typ av arrogans och alltför optimistiska prognoser som förorsakade explosionen till att börja med.

»Mexikanska golfen är ett mycket stort hav«, lät det från Hayward. »Den mängd olja och dispergeringsmedel som vi släpper ut är extremt liten i förhållande till den totala vattenvolymen.« Med andra ord, oroa er inte, havet klarar det. Samtidigt insisterade företagets talesman John Curry på att hungriga mikrober skulle mumsa i sig den olja som fanns i vattendraget eftersom »naturen har sitt eget sätt att lösa situationen«. Men naturen var inte med på noterna.

Oljekaskaden långt ute till havs sprängde igenom samtliga BP:s försök att kontrollera den, de så kallade »hättorna«, »containment domes« och »junk shots« ( försök att täppa till oljebrunnen med skräp). [Borrhålet täpptes slutligen till, tre månader efter explosionen.] De lättviktiga spillbarriärer som BP hade lagt ut för att absorbera oljan var likaså ingen match för havsvindarna och strömmarna. »Vi sade det till dem«, sade Byron Encalade, ordförande för Louisiana Oystermen Association (Louisianas ostronfiskarförening). »Oljan kommer att ta sig över spillbarriärerna eller tränga in under havsbottnen.« Och det var precis vad den gjorde.

Marinbiologen Rick Steiner, som noga har följt saneringen, menar att »sjuttio eller åttio procent av spillbarriärerna inte tjänar något som helst till.«
Och sedan har vi de kontroversiella kemiska dispergeringsmedlen: nästan fem miljoner liter som med företagets sedvanliga »vad kan gå fel?«-attityd har hällts ut. Precis som de arga invånarna vid town hall-mötet i Plaquemines Parish mycket riktigt påpekade har få tester genomförts, och det finns mycket lite forskning kring vad den här hittills aldrig skådade mängden olja kan ha för inverkan på marint liv. Inte heller finns det något sätt att sanera den giftiga kombinationen av olja och kemikalier under ytan.

Förvisso förtär snabbt ökande mikrober oljan under vatten, men samtidigt absorberar de även vattnets syre, vilket skapar ett alldeles nytt hot mot den marina hälsan.

BP hade till och med mage att försöka hindra graverande foton av oljetäckta stränder och fåglar från att spridas från katastrofområdet. När jag befann mig ute till havs med ett tv-team närmade sig en annan båt vars kapten frågade: »Hörni, jobbar ni för BP?« När vi sade nej kom svaret, mitt ute på havet, att »i så fall får ni inte vara här«. Men sådan klumpig taktik har naturligtvis visat sig lika lite framgångsrik som de andra försöken. Det finns helt enkelt för mycket olja, på för många ställen. »Du kan inte befalla Guds luft vart den ska blåsa, och du kan inte befalla vattnet vart det ska strömma«, sade miljörättviseaktivisten Debra Ramirez till mig. Det var en läxa hon hade lärt sig när hon bodde i Mossville i Louisiana, omgiven av fjorton petrokemiska fabriker som spydde ut föroreningar, och såg hur sjukdomar spred sig från granne till granne.

De ständiga förnekelserna visar inga tecken på att avta. Louisianas politiker motsatte sig indignerat Obamas temporära stopp för djuphavsborrning, och anklagade honom för att ta död på den enda stora industri som fanns kvar nu när fisket och turismen befann sig i kris. Palin filosoferade på Facebook om att »inget mänskligt företagande någonsin är utan risk«, medan den republikanske kongressledamoten John Culberson från Texas beskrev katastrofen som en »statistisk avvikelse«.

Den överlägset mest sociopatiska reaktionen kom emellertid från den gamle politiske kommentatorn Llewellyn King från Washington: snarare än att ta avstånd från ingenjörskonst när den medför sådana väldiga risker, menade han att vi borde hejda oss »i förundran över att vi kan bygga så mäktiga maskiner att de kan få upp locket till världen som finns under oss«.

Tredje delen i berättelsen om BP kommer i Syre på onsdag.

Ordfront förlag 2020