I dagarna presenterades rapporten De som inte får stanna och redan har det börjat dyka upp förslag lite här och där ifrån den. Rapporten är utgiven av Delmi (Delegationen för migrationsstudier) och är en forskningsstudie som tar sin utgångspunkt i hur man ur ett systemperspektiv kan få fler av dem som fått avslag på sin asylansökan att återvända.

I intervjuer i Sveriges Radio har forskaren och rapportförfattaren Henrik Malm Lindberg ifrågasatt gymnasielagen såväl som föreslagit att man ska se över möjligheterna till ”spårbyten” (om man som asylsökande har fått jobb och har ett erbjudande att jobba kvar kan man få stanna som arbetsinvandrare även om man får avslag på asylansökan). Det sistnämnda dök också upp i Moderaternas debattartikel om att de vill förändra reglerna för arbetskraftsinvandring.

Namnet till trots handlar rapporten inte om dem som inte får stanna. Även om deras verklighet delvis ytligt beskrivs i rapporten så har man inte pratat med dem eller studerat deras situation. Utgångspunkten är hur man ska agera utifrån ett stats- och policyperspektiv för att öka återvändandetakten och metoden är kvalitativa, djupintervjuer med anställda på de olika myndigheterna som är inblandade.

Även om man beskriver att förutsättningarna för att någon ska vilja återvända till stor del påverkas av hur säkert det upplevs, är det inget man går in på närmare här. Inte heller går man närmare in på hur det är att leva som ”irreguljär migrant” (dvs: under jorden) i Sverige. Man beskriver hur annan forskning visar att det är rätt svårt för återvändande att återintegreras, men det undersöker man inte heller här.

Att en studie har avgränsningar och tar utgångspunkten i ett smalare perspektiv är inget anmärkningsvärt eller felaktigt, det skulle inte gå att bedriva forskning på något annat sätt. Det är heller inget negativt att forskare lägger sig i samhällsdebatten, vare sig det handlar om att lägga fram faktaunderlag eller om det handlar om rena tyckanden. Det blir dock ett problem när det utifrån forskning på ett litet område läggs fram förslag som har stor påverkan på andra områden, utan att de effekterna beaktats.

Det är inte så att rapportförfattarna är omedvetna om problematiken. De talar om målkonflikter, där humanitet och rättssäkerhet ställs mot effektivitet. Men de väljer ändå att gå hårt ut med förslag för att stärka effektiviteten, utan att i grunden ha studerat vilka konsekvenser det skulle få på de andra målen.

Bland annat riktar de kritik mot gymnasielagen, utan att ta i beaktande att det handlar om svikna ungdomar, som lovats att de skulle få prövas enligt de gamla reglerna, men där tiden gick ut, inte för att de kom in med ansökan för sent, utan för att de hunnit bli för gamla under den långa tiden de väntade på beslut.

Vidare ifrågasätter de om det verkligen ska fortsätta att vara lika lätt att få beslut om verkställighetshinder. Verkställighetshinder uppstår till exempel när man inte kan återvända för att läget i landet man ska återvända till plötsligt blivit betydligt sämre eller man är obotligt sjuk. Förändringar i sådana regelverk får så klart oerhörda konsekvenser för enskilda. Ändå väljer man att föreslå förändringar utan att ha undersökt de konsekvenserna.

Den riktigt intressanta frågan: Om nu väldigt många känner att det är betydligt bättre att leva under jorden i Sverige än det är att återvända, och om forskningsläget visar att det inte brukar gå speciellt bra för återvändare när de återvänder – är det då inte rimligen så att det är rätten till asyl som är för svag, inte myndigheternas förmåga att avvisa människor?