– Det blir ett smycke för bostadsområdet. Folk stannar här med sina barn och tar bilder, säger naturvårdaren Linda Hellberg.

Tillsammans med kommunekolog Fredrik Bengtsson tar hon oss med till bostadsområdet Adolfsberg i Helsingborg, som är omgivet av stora grönområden.

Men är grönt alltid skönt? Nja, sett med kommunekologens ögon är gräsmattorna ”gröna öknar”, även om han tycker att de också behövs för att till exempel leka, spela fotboll och ha picknick på.

– Det är ju bättre än betong, men det är lite livlöst, säger han.

Ängsstråket på Adolfsberg visar vad som händer om grässvålen skärs bort, toppas med sand och besås med ängsfröer. Här flyger bin och fjärilar från blomma till blomma och suger i sig nektar. De har mycket att välja på, till exempel smörblommor, rödklöver, svartkämpe, rödblära, klätt och prästkragar. I den varma sanden kan bina dessutom gräva sig bon.

Kommunal ängsslåtter

I Helsingborg har ett tiotal sådana ängar anlagts och på ytterligare ett 30-tal platser har kommunen gått över till ängsslåtter. Det betyder att man väntar med att klippa till i slutet av juli eller början av augusti när allting har fått stå och blomma klart och fröa. Blommor och gräs som klipps ner tas sedan bort för att jorden ska hållas mager.

– Blir det för mycket näring i marken så är det vissa näringsälskande arter som tar över och då blir det sämre mångfald, förklarar Linda Hellberg.

Ängar som den på Adolfsberg är lite av lyxsatsningar, som blir för kostsamma att göra runtom i hela staden. Allra viktigast är att sätta in stöten på de marker som har de bästa förutsättningarna.

Råå ljung i södra Helsingborg är ett sådant exempel. Det här är gammal strandnära mark, där man tidigare planterat träd för att hindra sanden från att flyga iväg. När tallar och björkar nu tagits bort kan ljungen breda ut sig och i den blottade sanden kan vildbina bygga bon.

– Många vildbin gräver gångar i sand och jord, där de lägger sina ägg, och även i död ved, så därför är det viktigt att öppna upp sandiga marker och spara gamla träd, förklarar Fredrik Bengtsson.

En tredjedel på väg bort

En tredjedel av Sveriges cirka 270 vilda biarter är på väg att försvinna och det har en direkt koppling till hur vi människor avvecklat det småskaliga jordbruket. Jämfört med för 100 år sedan finns bara knappt en procent av ängsmarken kvar – just den typ av mark som erbjuder ett smörgåsbord av nektar- och pollenrika växter för vildbin och andra pollinatörer.

Det kan verka som ett smått hopplöst projekt att försöka vända trenden för pollinatörerna, men Linda Hellberg och Fredrik Bengtsson vill inte se det så. Till skillnad från mycket annat miljöarbete blir det en så omedelbar effekt av omställning till bivänliga marker – och alla, inte bara kommunen, kan göra en insats.

– Det här är bättre än inget och det viktiga är att vi har en trend att det hela tiden ökar, säger Linda Hellberg.

– Men vi känner att vi behöver öka tempot och då är det inte bara kommunen som behöver göra något. Vi behöver draghjälp av skogs- och jordbruket, för där finns stora möjligheter, säger Fredrik Bengtsson.

Avspänd attityd

Många lantbrukare har redan hoppat på tåget och avsätter markremsor för biologisk mångfald. Alla projekt som pågår kring att få svenska vägrenar att blomma är ett annat exempel.

Fredrik Bengtsson pekar också på vad alla trädgårdsägare kan bidra med. Han rekommenderar en lite mer avspänd attityd till trädgårdsskötsel: Klipp inte överallt – unna pollinatörerna risiga hörnor. Få inte ont i magen av maskrosor och kirskål – även blommande ogräs ger nektar.

– Städivern i trädgårdar går till överdrift ibland, säger han.

Att odla egna kryddväxter i trädgården eller balkonglådan är ett annat tips. Och den som bygger upp stenpartier i soliga lägen med torktåliga växter som fetblad och taklök på rätt sätt kan få till ett regelrätt insektshotell.

Får du in lite sand mellan stenpartierna så får du in vildbin där också. Det går att göra jättemycket på få kvadratmeter, säger Fredrik Bengtsson.